1. Ta dig tid

Du måste ta dig tid. All den tid du behöver. Inlärningen kommer att gå fortare och fortare, men du måste börja där du är idag, du kan inte stressa fram resultat. Se till så att du verkligen är nöjd innan du säger till dig själv att stycket är färdigt. Det är viktigt att samla på sig genomspelningar, så att man har hela stycket i ett flöde som kroppen och sinnet känner igen. Ett sätt att få gratis genomspelningar är att lyssna på stycket när det är möjligt. Det allra bästa är om du kan spela in dig själv, men annars kanske du kan få tag i en inspelning med någon du gillar att lyssna på?

2. Formen först

Musiken kan nästan alltid indelas i stycken och partier, och du behöver nästan aldrig lära dig något ton för ton. För det mesta finns det pusselbitar som återkommer. Dessa bitar sparar tid åt dig.

Lär dig den övergripande formen först. Repriser? Introduktion? Sonatform? Återtagningar? När du skall spela något utantill innebär varje repristecken att du får dubbel utdelning för ditt arbete, återkommande motiv är gratis musik och sekvenser är den vackraste kompositionsteknik som finns. En färgad överstrykningspenna kan vara ett riktigt bra sätt att jobba in formen.

3. Jobba visuellt

Överstrykningspennan är ett av mina favoritverktyg när det gäller att plugga in noter. Med den kan jag tydliggöra hur saker och ting hänger ihop. Jag kan till exempel börja med att förtydliga formen genom att färglägga repristecken, trio och coda. Sen kan jag måla återkommande motiv i samma färg för att visa att de hör ihop. Därefter kan du rödmarkera avvikelser, om motiven fogats samman annorlunda, en vändning går åt ett annat håll eller vad det vara månde. Sådant jag behöver minnas och sådant jag kan hänga upp musiken på. Glöm bara inte att ta kopia på noten, eller flera. Testa olika vinklingar, gör flera analyser. Det tar lite tid, men det är rätt effektivt, och du behöver ju inte spela dig trött medan du gör detta.

Gammelstad

Ikväll avslutade vi sommarens konsertserie i Nederluleå kyrka. Det var den sista spelningen med det här sommarprogrammet, och nu går vi tillbaks till ritbordet en aning. Plockar fram lite ny repertoar och har några trevliga genomspelningsrepetitioner. Den gångna sommaren har repertoaren haft två kriterier. Den skulle vara kyrklig, och skriven för trombon och orgel i original. Det har blivit väldigt bra program som har passat väl i de kyrkor där vi har spelat.

En tanke inför kommande program är att hålla igång ett alternativt program som passar bra för kyrkor med mindre orglar. Mer barockmusik och mer folkmusik skulle fungera i de kyrkor där årets tämligen storslagna program blev mer svårjobbat. Då faller det ena av kriterierna, att det skulle vara originalmusik för trombon och orgel. Istället får vi ägna oss åt olika transkriptioner. Det finns mycket fin barockmusik som har blivit standardlitteratur på trombonen, det mesta är lånat från cellorepertoaren. Och om man transkriberar stråkorkestrarna till orgel så kan man faktiskt ge sig på rokokostycken också. Någon av de fyra stora alttrombonkonserterna kanske?

Att trombon och orgel fungerar bra ihop har vi ju konstaterat många gånger redan, och det här är ju ytterligare ett exempel. För Elisabet spelar det ju roll vilken orgel vi hamnar vid, men jag kommer alltid att ha med mitt eget instrument. Jag kan ju alltid ändra min spelstil, min attityd, för att passa just aftonens klangvärld.

Här i Nederluleå fick vi låna ett av de bästa instrument vi har spelat på denna sommar. Det är ett stort privilegium att få åka runt i landet och spela i alla fantastiska kyrkorum med fantastiska och intressanta orglar.

Ett stort tack till alla er som bjudit in oss!

Den här veckan sitter jag på jobbet igen. Vi har en uppspelningsvecka innan vi går igång med högvakter och konserter efter helgen. Jag håller på att erinra mig utantillrepertoaren, och övar igång alla biinstrument. Jag förundrade mig först över hur mycket jag hade hunnit glömma över sommaren, men efter en stund var det faktiskt som att minnet vaknade till liv. Jag har inte glömt särskilt mycket, men jag har inte använt utantillrepertoaren på några veckor.

Jag har skrivit en del om noter som kulturbärare och en länk bakåt i tiden. Att noter är källan och ryggraden i vår samlade musikkunskap. Och det är sant, men det som behövs av en god musiker är detsamma som krävs av en god talare: att man läser innantill såsom man skulle läsa utantill. Notstödet är bra, men att kunna sin musik utantill är faktiskt mycket bättre, och att läsa innantill är sällan jättebra.

En musiker som spelar utantill spelar oftast friare än en musiker som står och läser innantill. Det är egentligen samma sak som när man håller tal; den som står lutad över sin text och läser med för lite inlevelse förmedlar oftast ett helt annat uttryck än vad han hade tänkt från början. Dessutom visar den talare, eller den musiker, som exekverar sin framställning utantill att han övat lite mer inför sitt framträdande.

Vid Dragonmusikkåren får man lov att spela rätt mycket utan noter. Det är ju naturligtvis inte aktuellt att ha noter med sig när man rider, och det är inte så säkert att hindra sikten med ett notblad när man skall gå det figurativa programmet heller. Över huvud taget kan det vara praktiskt att inte ha noter med sig, kunskap är inte tung att bära, men böcker är rätt otympliga.

Utantill eller inte?

Jag har stött på många olika inställningar till det här med utantillspel. På musikhögskolan kommer jag ihåg att det liksom inte var något speciellt, utan det ansågs att när man har övat tillräckligt mycket på ett stycke så kan man det utantill också. Eller att det åtminstone inte skulle kräva någon vidare arbetsinsats. Den inställningen tycker jag har flera fördelar. För det första innebär den ingen press. Man kan ett stycke utantill när man kan det, och det är väl inget konstigt med det? För det andra är det indirekt ett erkännande att man behöver repa rätt mycket på ett stycke för att lära sig det utantill.

Någon direkt undervisning i att lära sig musik utantill har jag aldrig fått, men jag drar mig till minnes en kurs i analys och instudering som handlade rätt mycket om musikens form, och dess motiv. Jag kommer inte ihåg att jag använde trombonen särskilt mycket alls i samband med den kursen, fast tanken var nog inte helt fel. Om man utgår från att utantillspel handlar om överinlärning så var det nog helt rätt metod att sitta och analysera musiken takt för takt och till och med ton för ton.

Men om man verkligen skulle gå in för att spela mer utantill? Om man redan från början skulle ha det som en premiss att det här stycket skall framföras utantill? Måste man tänka om då? Det tror jag nog att man behöver, särskilt om man inte har den obegränsade tidsrymd som man ibland åtnjöt vid musikhögskolan. Jag har emellanåt önskat att jag haft en bättre metod kring utantillspelet än att bara stå och råplugga repertoaren.

Att lära sig hur man lär sig

Det tar tid att lära sig saker utantill, men det går fortare och fortare ju mer du håller på med det. När jag började spela mycket utantill i offentliga sammanhang kände jag först att det var ett stressmoment. En ytterligare osäkerhet som jag absolut inte behövde. Men med tiden har jag insett att vinsterna är så mycket större än arbetsinsatsen.

Det är bra att spela utantill, och jag tror att man skall börja med det tidigt, och på ett lustfyllt sätt. Jag har sneglat lite på Suzuki-metoden, och känner att där har jag nog missat något. Om jag hade varit Suzuki-trombonist från början så hade den här delen av mitt jobb varit rena barnleken.

För mig återstår det nog att plugga vidare. När jag verkligen kan ett stycke så kan jag det utantill också.

Elisabet vid orgeln i Hajnowka

I skuggan av den stora norska katastrofen avslutade vi idag vår turné till Västergötland. Det planerade programmet fick ändras en smula för att medge en bön och en tyst minut.

Vi hade trots allt detta en god uppslutning, eller kanske i vissa fall på grund av allt detta? Domkyrkan i Göteborg har idag hållit extra öppet med en aftonbön. Det har funnits en kondoleansbok i kyrkan, och naturligtvis möjligheter till samtal.

Petr Ebens andra invokation har nu endast spelats en enda gång i sommar. Trots att det var tanken att den skulle finnas på programmet idag. Men det finns ju en sista finalkonsert att sikta på, i Nederluleå kyrka den 4 augusti. Den stora läktarorgeln i Gustavi Domkyrka var verkligen den bästa orgeln för just Petr Ebens invokationer som vi råkat på i sommar, så vi hoppas verkligen på att få komma tillbaks och spela hela verket en annan gång.

Nu tar mina semesterveckor slut, och jag är på väg tillbaks till jobbet på Dragonmusikkåren. Nästa vecka är en uppspelningsvecka, och även om det känns som att jag lyckats rätt väl med att hålla formen i sommar så blir det nog rätt bra att ta sig en vecka att repetera igenom utantillrepertoaren. Det tillkommer säkert ett och annat trevligt stycke också.

Vi har en hel del att se fram emot i höst. För egen del kommer jag att satsa det allra mesta av min tid på Dragonmusikkårens verksamhet, men det ligger ett och annat projekt i pipelinen också. Det mest spännande är ett nytt instrument som jag hoppas skall levereras kring jul.

Vi har verkligen besökt hjärtat av det gamla Europa. Vi har tagit oss hela vägen till gränsen mot Vitryssland, först med flyg till Gdansk, därefter tåg till Białystok och slutligen med buss till Białowieza. Det känns lite som ett äventyr, men såhär långt har allt gått helt enligt planerna.

Vårt östligaste mål ligger en bit in i Europas äldsta vildmark: Białowiezaskogen. Detta är den allra sista resten av den jätteskog som en gång täckte vår kontinent. Det är ett mäktigt landskap. Den vägen vi kom finns inga berg, så vi fick aldrig någon vidare överblick, men att skogen är stor och gammal råder det ingen tvekan om. Det är en mäktig känsla att ge sig in i de väldiga lövsalarna, även om vi bara haft möjlighet att röra oss i utkanterna av denna enorma vildmark.

Resan har fått gå lite etappvis, för det är långt till närmsta flygplats. Den sista etappen, som vi klarade av i en mycket liten buss gick över klassiska polska vägar, mycket skakiga och dåliga. Inte för att det hindrade vår garvade förare att köra i 120 på landsvägar som hemma hade varit både jämna och begränsade till 70 kilometer.

Såhär långt har vi genomfört två konserter. En i Białowieza, och en i Hajnowka, som ligger i närheten. Elisabet har jobbat riktigt hårt, och jag har fått ta det lite lugnare. Men det är i sin ordning då det ju faktiskt är orgeln som har huvudrollen här. Vi har bjudit på musik av Frigyes Hidas, J. S. Bach, Petr Eben och Carl Michael Bergerheim. Det är lite tung musik så vi har avslutat med Jerusalem av Hubert Parry och en improvisation över Den blomstertid nu kommer. Det hela har tagits emot väl och vi har fått idel uppskattning från publik, och från våra värdar här. Trombonmusik är nog faktiskt inte så vanligt här i utbygderna, men folk är överlag väldigt kunniga om musik.

Det är väldigt trevligt att vara ute och röra på sig såhär, och man får en väldig skjuts i sitt spel av att öva in en solokonsert så här väl. Jag kan nog säga att så bra som jag spelat idag har jag aldrig spelat förut. Och det är en mäktig känsla det också.

På programmet

Årets stora upptäckt för oss är Petr Ebens Två invokationer. Ett fantastiskt spännande verk där orgeln äntligen tar huvudrollen. Eben bestämde sig för att använda trombon just därför att den kan följa orgeln så väl i alla nyanser. Verket som bygger på en populär tjeckisk koral uruppfördes i New Prague (USA) 1988.

Riktigt spännande är också Carl-Michael Bergerheims verk The Speech. Här har komponisten verkligen tagit fasta på trombonens många röster, som framhävs i ett antal recitativ. Inspirationen är hämtad från Ordspråksbokens första kapitel. The Speech är skrivet för just de här konserterna och kommer att uruppföras den 10 juli i Polen.

I år har vi satsat på musik uteslutande i original för trombon och orgel, och med en kyrklig prägel. Det kom att bli ett program med modern musik, den största tonvikten ligger efter 1950. Som en kontrast spelar Elisabet Fantasia och fuga i g-moll av Johann Sebastian Bach.

Välkommen!

Jag hoppas att jag har lyckats väcka din nyfikenhet en aning med detta. Kom och träffa oss i Göteborgs Domkyrka den 23 juli!

Samarbetet mellan Söderhamns musikskola och Bollnäs kulturskola var tydligast för mig i orkestersammanhangen. Södra Hälsinglands Orkesterförening repeterade i orkestersalen i Bollnäs, Gävleborgs Undomssymfoniorkester träffades där emellanåt. Dessutom var jag i Bollnäs och repeterade med Kilafors Storband och Bollnäs Blås. När det var som värst var man i Bollnäs tre, fyra gånger i veckan.

Södra Hälsingland hade ett väldigt aktivt musikliv för oss ungdomar när jag bodde hemma och det är är underbart att höra att man fortsätter att hålla fanan högt. Vi är många som är ett stort tack skyldiga till den Kommunala Musikskolan, och ingen av oss kommer någonsin att glömma det.

Under eftermiddagen blev jag inringd för inställelse imorgon, tisdag. Jag ser mycket fram emot att träffa mina gamla kollegor, och de nya. Jag har också hört mycket gott om Dragonmusikkårens unga trombonister för i år.

En man utan fiender är en man utan personlighet.
Publilius Syrus (85 f.Kr-43 f.Kr)

Igår kom beskedet om våra placeringar inom försvarsmusiken. Vi gläder oss storligen åt att fyra av de fem musiker som nu återgår till arbetet har fått sina valda tjänster. Ledningen verkar ha bitit i det sura äpplet och gjort sitt första rätt på flera månader. Men de lät känna igen sig rätt snart ändå: trots att trombontjänsten är vakant blev jag erbjuden en tjänst som notbibliotekarie.

Man försöker alltså att placera mig i service-sektorn, så långt bort från den spelande musikkåren som möjligt. Man lindar dessutom in förslaget i framhållande av mina meriter inom data. Smickrande, på många sätt. För tydligen gör jag något alldeles rätt i alla fall. Om man är den som utpekas som huvudproblemet av den part som har gjort fel finns ju risken att man faktiskt är den i sammanhanget som har gjort mest rätt.

Så jag tycker det är lite hedrande att bli utpekad på det här viset. Det betyder förmodligen att arbetsgivaren ser mig som särskilt jobbig. Kanske som en särskild påminnelse om hur illa det kan gå om man inte följer LAS?

Nu är jag anställd från och med idag, så mycket verkar klart, men eftersom placeringen inte är klar så sitter jag hemma och dricker gott kaffe. I väntan på en jurist som kan uttala sig tidigast på tisdag är det nog bäst att jag sätter på en kanna till…

Jag har skrivit mer om det här.

Den 23 februari intervjuades vi nämligen angående vår tvist med försvarsmakten. Allt står att läsa där, men i stora drag skall sägas att jag och ett antal kollegor inom Försvarsmusiken helt enkelt inte blev uppsagda när vårt kontrakt löpte ut i samband med årsskiftet. Vi gick till facket och ställde några frågor om vad som gällde kring avslutningssamtal, återanställningsrätt och en del annat. Det omedelbara rådet var att vi skulle gå tillbaks till arbetsplatsen efter nyåret och jobba på som vanligt, och så gjorde vi.

Vi fick väldigt bra hjälp, julhelger till trots, och just nu pågår en tvist mellan facket och försvarsmakten om huruvida vi blev uppsagda på rätt sätt eller inte. Den tvisten är pågående och jag kommer inte att skriva mycket mer om den.

Saker och ting skulle komma att utveckla sig mycket fort i ett annat ärende och redan den 11 mars fick vi mycket goda nyheter. Den 11 mars råkar för övrigt vara tryckdatum för Om Försvarsförbundet. Därav detta inlägg.

Den 11 mars fick vi för första gången höra att det var möjligt att vi skulle komma att jobba vidare, med hänvisning till återanställningsrätten. Men först idag känner jag att jag vågar påstå att det hela har gått vägen. Redan på fredag kommer vi att vara återanställda, enligt besked från Försvarsförbundet idag.

Den uppgivenhet jag kände den 23 februari är idag nästan helt borta. Det är med stor lättnad och stor glädje jag går tillbaks till arbetet och till en uppgift som jag brinner för. Jag känner också en stor tacksamhet gentemot mina kära kollegor som har varit ett enormt stöd genom detta, och till fackföreningen som gjort så mycket mer än jag någonsin trodde att man kunde göra.