Efter att ha varit sjukskriven alldeles för länge utan möjlighet att öva gick jag helt enkelt utanför dörren en dag i början av juli, lämnade trombonen och for långt bort. I vanliga fall hade jag kallat det en semester, men det kändes mer som att jag var ute och sökte efter någonting. Kanske behövde jag varva ner totalt och börja om? Jag for till Funäsdalen och lyssnade på tystnaden, och till Västkusten för att se havet.
Under tiden jag var borta har återfick jag mycket rörlighet i armen, och när jag kom hem kunde jag faktiskt börja öva på allvar. Sakta har jag byggt upp ett övningsprogram och idag kan jag nästan spela trombon. Snabba passager är väldigt svåra, men jag tror att det är på gång att vända. Rent styrkemässigt så är jag svag, och jag kan inte bära, lyfta eller dra.
Fortfarande kan jag märka att kroppen läker. Jag blir väldigt trött fram på eftermiddagarna. Naturligtvis kör jag lite hårdare än jag borde just nu, det är svårt att disponera sig. Jag har fortfarande inte hundra procent rörlighet och plötsliga rörelser kan kännas obehagliga, även om de inte direkt gör ont längre. Det är bara så svårt att hålla sig lugn.
Så igår kväll blev jag hastigt inbjuden att spela med en kvintett. Bara på skoj, en kompis som ville testa några stycken han skrivit ihop. Vi satt i två timmar och hade bara trevligt. Det var första gången jag spelade ensemble sedan i mitten av maj. Det var väldigt nyttigt att känna sig för lite under mindre pretentiösa former. Prima-vista, hyfsat snabba passager och samspel, allt det som är så svårt att få till när man övar själv.
Att bryta ihop och komma tillbaks är något av det viktigaste att kunna för oss människor. Jag hade den goda turen att få vara sjukskriven, och dessutom passade jag på under semestern. Min telefon har varit nästan helt tyst de senaste två månaderna. Men nu är det dags att börja jobba igen. Och jag är både motiverad och utvilad.
