Jag kommer att vara med och sjunga i Hedvig Eleonora Vokalensemble, en vansinnigt trevlig kör för unga vuxna som sattes upp så sent som i höstas. Sången är något jag gör för ros skull, för att det är en så ren känsla att använda kroppen direkt för att skapa musik. Kom gärna och lyssna på kören! Vi sjunger Yves Castagnets Messe Salve Regina, ett verk för två orglar och stor kör. Det är första gången som det framförs i Sverige.

Samma kväll sitter jag i trombonsektionen när Lilla Kören sjunger Bengt Hambraeus St Michaels Liturgi. Besättningen är kör, två orglar, tre tromboner, slagverk och elbas. Det är spännande musik och framförs under programpunkten Skräck! klockan 22:30. Missa inte det.

Detalj av ventilbasunen

För inte ens två veckor sedan fick jag hem en alldeles ny ventilbasun. Ikväll kommer det första tillfället att få höra den. Dragonmusikkåren spelar en marschkonsert på Musikaliska, Nybrokajen 11, klockan 19:00. Vi använder oss mycket av gamla klassiska kornetter och basuner. Kom gärna dit!

Det är roligt att skriva om ventilbasuner, för jag får så många läsare då. Att jag brinner för den svenska instrumenttraditionen vet vi ju alla sedan tidigare. Men jag tror inte att jag är ensam om det, många läser mina inlägg om gamla instrument. Ändå är det inte är farligt många som skriver om samma sak. Det leder till att jag har rätt bra träffbild i Google på sökordet “ventilbasun” just nu.

Att spela in ett nytt instrument

Under några dagar var jag väldigt nöjd med basunen, den var suverän. Men så kom några dagar med tvivel. Jag tyckte inte att den inte stämde som den borde, att den över lag var på tok för låg. Men läget har verkligen stabiliserat sig under den senaste veckan. Basunen klingar helt rätt, och den stämmer som ingen annan basun jag spelat på. Dessutom är den tät i ventilerna, och den känns liksom fräsch. Jag antar att jag blir mer och mer inspelad på den, men jag kan egentligen inte sånt där, för jag är inte så van att spela helt nya instrument. Ibland känns den fortfarande lite rå, lite styv och den överraskar mig titt som tätt. Egentligen så är det väl för tidigt att sätta sig till konsert med ett såhär pass nytt instrument, men när alternativet är att spela på min gamla ventilbasun så är det här förmodligen bättre ändå.

Klangen har jag varit nöjd med hela tiden. Den låter precis som den ska. Den senaste veckan har jag funderat en hel del över hur munstycket borde vara beskaffat. Om det skall låta ventilbasun underlättar det att använda ett ventilbasunmunstycke, men det är svårt att få tag i ett bra sådant. Jag har ett sedan tidigare, men det verkar inte vara helt bra för det här instrumentet, så just nu spelar jag på ett Marcinkiewicz modell 10.

Nya generationer, nya instrument

Det är väldigt roligt att höra vilket intresse det här instrumentet har väckt på sina håll och kanter. Duktiga musiker som har spelat ventilbasun hela sina liv frågar hur det går, vissa verkar läsa bloggen, och de håller sig informerade. Den här ventilbasunen verkar beröra. Många frågar om den har svenska grepp? Låter den rätt? Blev den bra? Ibland anar man att någon tycker att man gjort lite fel: kunde du inte ha hittat en riktigt bra gammal basun istället?

De här frågorna kanske visar att det finns en liten marknad för nytillverkade kornetter och ventilbasuner? Kanske ska vi som håller på med det här sluta att nöja oss med de gamla trötta instrument som tidigare generationer har lämnat till oss? Hur ska vi kunna överträffa våra idoler om vi bara använder de instrument som överlevt? För tro mig, det är inte de bästa lurarna som har legat oanvända. De bästa instrumenten är mer eller mindre utnötta idag. Vi behöver nya basuner, nya kornetter, och vi behöver de här instrumenten för att de är en del av vårt musikarv.

Jag använder bastrumpet varje gång jag spelar uppsuttet, alltså på hästryggen, men jag tänker oftast inte på det som en bastrumpet, utan snarare som en slags ventilbasun eller en trombon med knappar. Det skulle kunna vara möjligt att använda tromboner uppsuttet också, The Mounted Band of the Blues and Royals i Storbritannien gör så, men det skulle innebära att man rider med fottyglar. Det är en rätt stor omställning för både ryttare och häst. Nej, bättre då att fortsätta använda bastrumpeter.

Nya bastrumpeter

Bastrumpeterna vi har haft på Dragonmusikkåren sedan jag började där är rätt illa medfarna. De har helt enkelt bankats till av hårt bruk under bortåt ett decennium. Så de mår helt enkelt inget vidare. Den bästa är konstant för låg, men stämmer invärtes. Den sämsta är konstant för hög och stämmer inte alls.

Nu är det äntligen dags att skaffa nya bastrumpeter, och vi har vänt oss till Stockholms brassinstrumentmakare. Lars Gerdt har gjort några erkänt suveräna bastrumpeter, och det faktum att han finns så nära gör det möjligt att samarbeta kring vissa designfrågor. För oss är det till exempel viktigt att instrumentet har sin balans så centrerat som möjligt då vi bara har möjlighet att hålla det med ena handen. Och hos Lars får man som man vill. Det är faktiskt otroligt lyxigt att få mönstersy sitt instrument på det här sättet. Och om bastrumpeterna sedan blir lika bra som de vi har provat såhär långt då kommer det att bli så otroligt mycket enklare att spela bastrumpet till häst framöver.

När min Gerdt-tillverkade ventilbasun levererades kom jag verkligen igång med att öva ventilinstrument. Tidigare har jag övat väldigt resultatinriktat, och försökt att lära mig just det stycke som skall framföras. Nu har jag äntligen börjat öva som jag övar på trombonen: med en helhetssyn och en vilja att driva tekniken framåt. Och det beror helt på att jag för första gången har ett ventilinstrument som låter bra och som jag står ut med att öva på. Ventilbasunen har på kort tid fått mig att bli en mycket bättre brassmusiker, och det skall bli väldigt intressant att se vad som händer när vi får bastrumpeter som håller en riktigt hög standard.

Bastrumpetens många roller

Vi använder inte bastrumpeter riktigt så som de används på Operan eller i den klassiska musiken. För det första har vi en hel skog. På senare tid har vi till och med ersatt våra althorn med bastrumpeter i ess. Om man bortser från att de används som horn och tenorer så har vi i  den ridande musikkåren alltså inte mindre än fyra bastrumpeter i spel samtidigt. Det är ganska ovanligt, och jag tror att man får leta upp ett “Drum and Bugle”-band någonstans ute i världen för att hitta något liknande.

Jag vet att många tror att det blir ganska grällt med fyra bastrumpeter, men jag kan faktiskt meddela att det fungerar bättre än man skulle kunna tro. För det första har vi ju två eller tre olika roller. Dels som horn, istället för alt- och tenorhorn, med en huvuduppgift att spela efterslag och utgöra orkesterns hjärta och ryggrad tillsammans med tuborna. Dels som tenormelodi, med inriktning att spela obligatstämman. Och slutligen agerar vi trombonsektion emellanåt, och försöker leverera den sammanbindande klangen i mellanregistret.

Det är tre olika sätt att spela, tre olika masker och roller som man får växla emellan. Och just rollen som bastrumpet får vi sällan spela, den grälla ton som många associerar med bastrumpeten. Det är helt enkelt sällan som vi får vara den lägsta trumpeten i ett fanfarensemble. Det borde faktiskt ges tillfälle till det oftare.

En tradition med massor av problem

Det finns dock en väldig massa problem med de gamla instrumenten. För det första börjar de allra flesta gamla basunerna att bli alldeles utnötta. Ventilerna håller inte tätt, och mekaniken skramlar. Till och med på de bästa av dagar är det som att köra en veteranbil, ungefär samma sak som ett modernt instrument, fast sämre och lite charmigt.

Sen finns det faktiskt saker man kan förbättra på de gamla basunerna. Intonationen är ju inte lika på två basuner, och de har väldigt individuell klang också. Det är kort sagt lite lotteri vilken slags basun man råkar få tag i.

Jag har en basun som är byggd 1933, en Ahlberg och Ohlsson. Den är mycket bra, väldigt trevlig i sin ton, men inte helt pigg längre. Jag vill vara helt säker på att mitt instrument skall fungera många år framöver, och för att bli säker på det låter jag nu bygga ett helt nytt instrument.

Jag har beställt ett instrument av Lars Gerdt som i allt väsentligt är en alldeles ny ventilbasun. Den bygger på äldre instrument, men den är absolut ingen kopia. Det som byggs nu är ett modernt instrument, och jag hoppas att den skall bli både lättspelad och lättintonerad till skillnad från de allra flesta av originalinstrumenten. I och med detta tror jag mig få en basun som är byggd med väldigt stor hantverksskicklighet, och med riktigt hög kvalitet.

Leveransen närmar sig nu och jag ser verkligen fram emot den inspiration som ett bra instrument skänker.

Inga svenska grepp

Jag har också bett om att få en basun med en normallång tredje ventil. En tredjeventil som sänker instrumentet en liten ters, och inte en stor. Det beror inte på att jag tycker att det är särskilt svårt att spela med en lång tredjeventil, utan det är helt enkelt så att instrumentet blir mer användbart med gaffelgrepp. För skojs skull kommer det att byggas en förlängningsbygel för den tredje ventilen, så att man likväl kan spela med ”svenska” grepp om och när man känner för det. Det finns ju faktiskt stycken som når det låga esset, och det vore väldigt tråkigt att gå miste om ett enda av dem.

Lite synd faktiskt, jag tyckte att det inlägget om utantillmusik var riktigt bra, det skulle jag ha fortsatt med. Och på sätt och vis så har jag det. Jag har ägnat mig en hel del åt det här med utantillspelet och jag har vid det här laget ett och annat att tillägga till det senaste, men det ska vi ta i sinom tid.

Så vad är jobbet numera då? Jo, jag är vid Dragonmusikkåren, och där blir jag kvar  så långt framåt som jag kan se just nu. Jag trivs som fisken i handsken och ser fram emot den utveckling jag tror att Dragonmusikkåren kan komma att göra de närmaste åren. Där finns en potential och mycket att utveckla. En perfekt situation som jag gärna vill delta i.

Bolaget går också bra. Vi gjorde ett rekordår 2011, med många fantastiskt trevliga spelningar. Vi har dessutom hjälpt andra organisationer med lite administration och arrangemang och på det hela taget haft alldeles vansinnigt mycket att göra. Det har gett oss lite klirr i kassan, och nu håller vi på att utveckla oss här. I dagarna fick Elisabet en alldeles ny digitalorgel levererad, och inom kort hoppas jag få en nybyggd ventilbasun.

Så vi rör oss sakta framåt. Nya instrument brukar innebära ny inspiration. Vi har sått ett frö den här vintern och det skall bli vansinnigt spännande att få se vad som spirar fram.

1. Ta dig tid

Du måste ta dig tid. All den tid du behöver. Inlärningen kommer att gå fortare och fortare, men du måste börja där du är idag, du kan inte stressa fram resultat. Se till så att du verkligen är nöjd innan du säger till dig själv att stycket är färdigt. Det är viktigt att samla på sig genomspelningar, så att man har hela stycket i ett flöde som kroppen och sinnet känner igen. Ett sätt att få gratis genomspelningar är att lyssna på stycket när det är möjligt. Det allra bästa är om du kan spela in dig själv, men annars kanske du kan få tag i en inspelning med någon du gillar att lyssna på?

2. Formen först

Musiken kan nästan alltid indelas i stycken och partier, och du behöver nästan aldrig lära dig något ton för ton. För det mesta finns det pusselbitar som återkommer. Dessa bitar sparar tid åt dig.

Lär dig den övergripande formen först. Repriser? Introduktion? Sonatform? Återtagningar? När du skall spela något utantill innebär varje repristecken att du får dubbel utdelning för ditt arbete, återkommande motiv är gratis musik och sekvenser är den vackraste kompositionsteknik som finns. En färgad överstrykningspenna kan vara ett riktigt bra sätt att jobba in formen.

3. Jobba visuellt

Överstrykningspennan är ett av mina favoritverktyg när det gäller att plugga in noter. Med den kan jag tydliggöra hur saker och ting hänger ihop. Jag kan till exempel börja med att förtydliga formen genom att färglägga repristecken, trio och coda. Sen kan jag måla återkommande motiv i samma färg för att visa att de hör ihop. Därefter kan du rödmarkera avvikelser, om motiven fogats samman annorlunda, en vändning går åt ett annat håll eller vad det vara månde. Sådant jag behöver minnas och sådant jag kan hänga upp musiken på. Glöm bara inte att ta kopia på noten, eller flera. Testa olika vinklingar, gör flera analyser. Det tar lite tid, men det är rätt effektivt, och du behöver ju inte spela dig trött medan du gör detta.

Gammelstad

Ikväll avslutade vi sommarens konsertserie i Nederluleå kyrka. Det var den sista spelningen med det här sommarprogrammet, och nu går vi tillbaks till ritbordet en aning. Plockar fram lite ny repertoar och har några trevliga genomspelningsrepetitioner. Den gångna sommaren har repertoaren haft två kriterier. Den skulle vara kyrklig, och skriven för trombon och orgel i original. Det har blivit väldigt bra program som har passat väl i de kyrkor där vi har spelat.

En tanke inför kommande program är att hålla igång ett alternativt program som passar bra för kyrkor med mindre orglar. Mer barockmusik och mer folkmusik skulle fungera i de kyrkor där årets tämligen storslagna program blev mer svårjobbat. Då faller det ena av kriterierna, att det skulle vara originalmusik för trombon och orgel. Istället får vi ägna oss åt olika transkriptioner. Det finns mycket fin barockmusik som har blivit standardlitteratur på trombonen, det mesta är lånat från cellorepertoaren. Och om man transkriberar stråkorkestrarna till orgel så kan man faktiskt ge sig på rokokostycken också. Någon av de fyra stora alttrombonkonserterna kanske?

Att trombon och orgel fungerar bra ihop har vi ju konstaterat många gånger redan, och det här är ju ytterligare ett exempel. För Elisabet spelar det ju roll vilken orgel vi hamnar vid, men jag kommer alltid att ha med mitt eget instrument. Jag kan ju alltid ändra min spelstil, min attityd, för att passa just aftonens klangvärld.

Här i Nederluleå fick vi låna ett av de bästa instrument vi har spelat på denna sommar. Det är ett stort privilegium att få åka runt i landet och spela i alla fantastiska kyrkorum med fantastiska och intressanta orglar.

Ett stort tack till alla er som bjudit in oss!

Den här veckan sitter jag på jobbet igen. Vi har en uppspelningsvecka innan vi går igång med högvakter och konserter efter helgen. Jag håller på att erinra mig utantillrepertoaren, och övar igång alla biinstrument. Jag förundrade mig först över hur mycket jag hade hunnit glömma över sommaren, men efter en stund var det faktiskt som att minnet vaknade till liv. Jag har inte glömt särskilt mycket, men jag har inte använt utantillrepertoaren på några veckor.

Jag har skrivit en del om noter som kulturbärare och en länk bakåt i tiden. Att noter är källan och ryggraden i vår samlade musikkunskap. Och det är sant, men det som behövs av en god musiker är detsamma som krävs av en god talare: att man läser innantill såsom man skulle läsa utantill. Notstödet är bra, men att kunna sin musik utantill är faktiskt mycket bättre, och att läsa innantill är sällan jättebra.

En musiker som spelar utantill spelar oftast friare än en musiker som står och läser innantill. Det är egentligen samma sak som när man håller tal; den som står lutad över sin text och läser med för lite inlevelse förmedlar oftast ett helt annat uttryck än vad han hade tänkt från början. Dessutom visar den talare, eller den musiker, som exekverar sin framställning utantill att han övat lite mer inför sitt framträdande.

Vid Dragonmusikkåren får man lov att spela rätt mycket utan noter. Det är ju naturligtvis inte aktuellt att ha noter med sig när man rider, och det är inte så säkert att hindra sikten med ett notblad när man skall gå det figurativa programmet heller. Över huvud taget kan det vara praktiskt att inte ha noter med sig, kunskap är inte tung att bära, men böcker är rätt otympliga.

Utantill eller inte?

Jag har stött på många olika inställningar till det här med utantillspel. På musikhögskolan kommer jag ihåg att det liksom inte var något speciellt, utan det ansågs att när man har övat tillräckligt mycket på ett stycke så kan man det utantill också. Eller att det åtminstone inte skulle kräva någon vidare arbetsinsats. Den inställningen tycker jag har flera fördelar. För det första innebär den ingen press. Man kan ett stycke utantill när man kan det, och det är väl inget konstigt med det? För det andra är det indirekt ett erkännande att man behöver repa rätt mycket på ett stycke för att lära sig det utantill.

Någon direkt undervisning i att lära sig musik utantill har jag aldrig fått, men jag drar mig till minnes en kurs i analys och instudering som handlade rätt mycket om musikens form, och dess motiv. Jag kommer inte ihåg att jag använde trombonen särskilt mycket alls i samband med den kursen, fast tanken var nog inte helt fel. Om man utgår från att utantillspel handlar om överinlärning så var det nog helt rätt metod att sitta och analysera musiken takt för takt och till och med ton för ton.

Men om man verkligen skulle gå in för att spela mer utantill? Om man redan från början skulle ha det som en premiss att det här stycket skall framföras utantill? Måste man tänka om då? Det tror jag nog att man behöver, särskilt om man inte har den obegränsade tidsrymd som man ibland åtnjöt vid musikhögskolan. Jag har emellanåt önskat att jag haft en bättre metod kring utantillspelet än att bara stå och råplugga repertoaren.

Att lära sig hur man lär sig

Det tar tid att lära sig saker utantill, men det går fortare och fortare ju mer du håller på med det. När jag började spela mycket utantill i offentliga sammanhang kände jag först att det var ett stressmoment. En ytterligare osäkerhet som jag absolut inte behövde. Men med tiden har jag insett att vinsterna är så mycket större än arbetsinsatsen.

Det är bra att spela utantill, och jag tror att man skall börja med det tidigt, och på ett lustfyllt sätt. Jag har sneglat lite på Suzuki-metoden, och känner att där har jag nog missat något. Om jag hade varit Suzuki-trombonist från början så hade den här delen av mitt jobb varit rena barnleken.

För mig återstår det nog att plugga vidare. När jag verkligen kan ett stycke så kan jag det utantill också.

Elisabet vid orgeln i Hajnowka

I skuggan av den stora norska katastrofen avslutade vi idag vår turné till Västergötland. Det planerade programmet fick ändras en smula för att medge en bön och en tyst minut.

Vi hade trots allt detta en god uppslutning, eller kanske i vissa fall på grund av allt detta? Domkyrkan i Göteborg har idag hållit extra öppet med en aftonbön. Det har funnits en kondoleansbok i kyrkan, och naturligtvis möjligheter till samtal.

Petr Ebens andra invokation har nu endast spelats en enda gång i sommar. Trots att det var tanken att den skulle finnas på programmet idag. Men det finns ju en sista finalkonsert att sikta på, i Nederluleå kyrka den 4 augusti. Den stora läktarorgeln i Gustavi Domkyrka var verkligen den bästa orgeln för just Petr Ebens invokationer som vi råkat på i sommar, så vi hoppas verkligen på att få komma tillbaks och spela hela verket en annan gång.

Nu tar mina semesterveckor slut, och jag är på väg tillbaks till jobbet på Dragonmusikkåren. Nästa vecka är en uppspelningsvecka, och även om det känns som att jag lyckats rätt väl med att hålla formen i sommar så blir det nog rätt bra att ta sig en vecka att repetera igenom utantillrepertoaren. Det tillkommer säkert ett och annat trevligt stycke också.

Vi har en hel del att se fram emot i höst. För egen del kommer jag att satsa det allra mesta av min tid på Dragonmusikkårens verksamhet, men det ligger ett och annat projekt i pipelinen också. Det mest spännande är ett nytt instrument som jag hoppas skall levereras kring jul.

Vi har verkligen besökt hjärtat av det gamla Europa. Vi har tagit oss hela vägen till gränsen mot Vitryssland, först med flyg till Gdansk, därefter tåg till Białystok och slutligen med buss till Białowieza. Det känns lite som ett äventyr, men såhär långt har allt gått helt enligt planerna.

Vårt östligaste mål ligger en bit in i Europas äldsta vildmark: Białowiezaskogen. Detta är den allra sista resten av den jätteskog som en gång täckte vår kontinent. Det är ett mäktigt landskap. Den vägen vi kom finns inga berg, så vi fick aldrig någon vidare överblick, men att skogen är stor och gammal råder det ingen tvekan om. Det är en mäktig känsla att ge sig in i de väldiga lövsalarna, även om vi bara haft möjlighet att röra oss i utkanterna av denna enorma vildmark.

Resan har fått gå lite etappvis, för det är långt till närmsta flygplats. Den sista etappen, som vi klarade av i en mycket liten buss gick över klassiska polska vägar, mycket skakiga och dåliga. Inte för att det hindrade vår garvade förare att köra i 120 på landsvägar som hemma hade varit både jämna och begränsade till 70 kilometer.

Såhär långt har vi genomfört två konserter. En i Białowieza, och en i Hajnowka, som ligger i närheten. Elisabet har jobbat riktigt hårt, och jag har fått ta det lite lugnare. Men det är i sin ordning då det ju faktiskt är orgeln som har huvudrollen här. Vi har bjudit på musik av Frigyes Hidas, J. S. Bach, Petr Eben och Carl Michael Bergerheim. Det är lite tung musik så vi har avslutat med Jerusalem av Hubert Parry och en improvisation över Den blomstertid nu kommer. Det hela har tagits emot väl och vi har fått idel uppskattning från publik, och från våra värdar här. Trombonmusik är nog faktiskt inte så vanligt här i utbygderna, men folk är överlag väldigt kunniga om musik.

Det är väldigt trevligt att vara ute och röra på sig såhär, och man får en väldig skjuts i sitt spel av att öva in en solokonsert så här väl. Jag kan nog säga att så bra som jag spelat idag har jag aldrig spelat förut. Och det är en mäktig känsla det också.