Gammelstad

Ikväll avslutade vi sommarens konsertserie i Nederluleå kyrka. Det var den sista spelningen med det här sommarprogrammet, och nu går vi tillbaks till ritbordet en aning. Plockar fram lite ny repertoar och har några trevliga genomspelningsrepetitioner. Den gångna sommaren har repertoaren haft två kriterier. Den skulle vara kyrklig, och skriven för trombon och orgel i original. Det har blivit väldigt bra program som har passat väl i de kyrkor där vi har spelat.

En tanke inför kommande program är att hålla igång ett alternativt program som passar bra för kyrkor med mindre orglar. Mer barockmusik och mer folkmusik skulle fungera i de kyrkor där årets tämligen storslagna program blev mer svårjobbat. Då faller det ena av kriterierna, att det skulle vara originalmusik för trombon och orgel. Istället får vi ägna oss åt olika transkriptioner. Det finns mycket fin barockmusik som har blivit standardlitteratur på trombonen, det mesta är lånat från cellorepertoaren. Och om man transkriberar stråkorkestrarna till orgel så kan man faktiskt ge sig på rokokostycken också. Någon av de fyra stora alttrombonkonserterna kanske?

Att trombon och orgel fungerar bra ihop har vi ju konstaterat många gånger redan, och det här är ju ytterligare ett exempel. För Elisabet spelar det ju roll vilken orgel vi hamnar vid, men jag kommer alltid att ha med mitt eget instrument. Jag kan ju alltid ändra min spelstil, min attityd, för att passa just aftonens klangvärld.

Här i Nederluleå fick vi låna ett av de bästa instrument vi har spelat på denna sommar. Det är ett stort privilegium att få åka runt i landet och spela i alla fantastiska kyrkorum med fantastiska och intressanta orglar.

Ett stort tack till alla er som bjudit in oss!

Den här veckan sitter jag på jobbet igen. Vi har en uppspelningsvecka innan vi går igång med högvakter och konserter efter helgen. Jag håller på att erinra mig utantillrepertoaren, och övar igång alla biinstrument. Jag förundrade mig först över hur mycket jag hade hunnit glömma över sommaren, men efter en stund var det faktiskt som att minnet vaknade till liv. Jag har inte glömt särskilt mycket, men jag har inte använt utantillrepertoaren på några veckor.

Jag har skrivit en del om noter som kulturbärare och en länk bakåt i tiden. Att noter är källan och ryggraden i vår samlade musikkunskap. Och det är sant, men det som behövs av en god musiker är detsamma som krävs av en god talare: att man läser innantill såsom man skulle läsa utantill. Notstödet är bra, men att kunna sin musik utantill är faktiskt mycket bättre, och att läsa innantill är sällan jättebra.

En musiker som spelar utantill spelar oftast friare än en musiker som står och läser innantill. Det är egentligen samma sak som när man håller tal; den som står lutad över sin text och läser med för lite inlevelse förmedlar oftast ett helt annat uttryck än vad han hade tänkt från början. Dessutom visar den talare, eller den musiker, som exekverar sin framställning utantill att han övat lite mer inför sitt framträdande.

Vid Dragonmusikkåren får man lov att spela rätt mycket utan noter. Det är ju naturligtvis inte aktuellt att ha noter med sig när man rider, och det är inte så säkert att hindra sikten med ett notblad när man skall gå det figurativa programmet heller. Över huvud taget kan det vara praktiskt att inte ha noter med sig, kunskap är inte tung att bära, men böcker är rätt otympliga.

Utantill eller inte?

Jag har stött på många olika inställningar till det här med utantillspel. På musikhögskolan kommer jag ihåg att det liksom inte var något speciellt, utan det ansågs att när man har övat tillräckligt mycket på ett stycke så kan man det utantill också. Eller att det åtminstone inte skulle kräva någon vidare arbetsinsats. Den inställningen tycker jag har flera fördelar. För det första innebär den ingen press. Man kan ett stycke utantill när man kan det, och det är väl inget konstigt med det? För det andra är det indirekt ett erkännande att man behöver repa rätt mycket på ett stycke för att lära sig det utantill.

Någon direkt undervisning i att lära sig musik utantill har jag aldrig fått, men jag drar mig till minnes en kurs i analys och instudering som handlade rätt mycket om musikens form, och dess motiv. Jag kommer inte ihåg att jag använde trombonen särskilt mycket alls i samband med den kursen, fast tanken var nog inte helt fel. Om man utgår från att utantillspel handlar om överinlärning så var det nog helt rätt metod att sitta och analysera musiken takt för takt och till och med ton för ton.

Men om man verkligen skulle gå in för att spela mer utantill? Om man redan från början skulle ha det som en premiss att det här stycket skall framföras utantill? Måste man tänka om då? Det tror jag nog att man behöver, särskilt om man inte har den obegränsade tidsrymd som man ibland åtnjöt vid musikhögskolan. Jag har emellanåt önskat att jag haft en bättre metod kring utantillspelet än att bara stå och råplugga repertoaren.

Att lära sig hur man lär sig

Det tar tid att lära sig saker utantill, men det går fortare och fortare ju mer du håller på med det. När jag började spela mycket utantill i offentliga sammanhang kände jag först att det var ett stressmoment. En ytterligare osäkerhet som jag absolut inte behövde. Men med tiden har jag insett att vinsterna är så mycket större än arbetsinsatsen.

Det är bra att spela utantill, och jag tror att man skall börja med det tidigt, och på ett lustfyllt sätt. Jag har sneglat lite på Suzuki-metoden, och känner att där har jag nog missat något. Om jag hade varit Suzuki-trombonist från början så hade den här delen av mitt jobb varit rena barnleken.

För mig återstår det nog att plugga vidare. När jag verkligen kan ett stycke så kan jag det utantill också.

Elisabet vid orgeln i Hajnowka

I skuggan av den stora norska katastrofen avslutade vi idag vår turné till Västergötland. Det planerade programmet fick ändras en smula för att medge en bön och en tyst minut.

Vi hade trots allt detta en god uppslutning, eller kanske i vissa fall på grund av allt detta? Domkyrkan i Göteborg har idag hållit extra öppet med en aftonbön. Det har funnits en kondoleansbok i kyrkan, och naturligtvis möjligheter till samtal.

Petr Ebens andra invokation har nu endast spelats en enda gång i sommar. Trots att det var tanken att den skulle finnas på programmet idag. Men det finns ju en sista finalkonsert att sikta på, i Nederluleå kyrka den 4 augusti. Den stora läktarorgeln i Gustavi Domkyrka var verkligen den bästa orgeln för just Petr Ebens invokationer som vi råkat på i sommar, så vi hoppas verkligen på att få komma tillbaks och spela hela verket en annan gång.

Nu tar mina semesterveckor slut, och jag är på väg tillbaks till jobbet på Dragonmusikkåren. Nästa vecka är en uppspelningsvecka, och även om det känns som att jag lyckats rätt väl med att hålla formen i sommar så blir det nog rätt bra att ta sig en vecka att repetera igenom utantillrepertoaren. Det tillkommer säkert ett och annat trevligt stycke också.

Vi har en hel del att se fram emot i höst. För egen del kommer jag att satsa det allra mesta av min tid på Dragonmusikkårens verksamhet, men det ligger ett och annat projekt i pipelinen också. Det mest spännande är ett nytt instrument som jag hoppas skall levereras kring jul.

Vi har verkligen besökt hjärtat av det gamla Europa. Vi har tagit oss hela vägen till gränsen mot Vitryssland, först med flyg till Gdansk, därefter tåg till Białystok och slutligen med buss till Białowieza. Det känns lite som ett äventyr, men såhär långt har allt gått helt enligt planerna.

Vårt östligaste mål ligger en bit in i Europas äldsta vildmark: Białowiezaskogen. Detta är den allra sista resten av den jätteskog som en gång täckte vår kontinent. Det är ett mäktigt landskap. Den vägen vi kom finns inga berg, så vi fick aldrig någon vidare överblick, men att skogen är stor och gammal råder det ingen tvekan om. Det är en mäktig känsla att ge sig in i de väldiga lövsalarna, även om vi bara haft möjlighet att röra oss i utkanterna av denna enorma vildmark.

Resan har fått gå lite etappvis, för det är långt till närmsta flygplats. Den sista etappen, som vi klarade av i en mycket liten buss gick över klassiska polska vägar, mycket skakiga och dåliga. Inte för att det hindrade vår garvade förare att köra i 120 på landsvägar som hemma hade varit både jämna och begränsade till 70 kilometer.

Såhär långt har vi genomfört två konserter. En i Białowieza, och en i Hajnowka, som ligger i närheten. Elisabet har jobbat riktigt hårt, och jag har fått ta det lite lugnare. Men det är i sin ordning då det ju faktiskt är orgeln som har huvudrollen här. Vi har bjudit på musik av Frigyes Hidas, J. S. Bach, Petr Eben och Carl Michael Bergerheim. Det är lite tung musik så vi har avslutat med Jerusalem av Hubert Parry och en improvisation över Den blomstertid nu kommer. Det hela har tagits emot väl och vi har fått idel uppskattning från publik, och från våra värdar här. Trombonmusik är nog faktiskt inte så vanligt här i utbygderna, men folk är överlag väldigt kunniga om musik.

Det är väldigt trevligt att vara ute och röra på sig såhär, och man får en väldig skjuts i sitt spel av att öva in en solokonsert så här väl. Jag kan nog säga att så bra som jag spelat idag har jag aldrig spelat förut. Och det är en mäktig känsla det också.

På programmet

Årets stora upptäckt för oss är Petr Ebens Två invokationer. Ett fantastiskt spännande verk där orgeln äntligen tar huvudrollen. Eben bestämde sig för att använda trombon just därför att den kan följa orgeln så väl i alla nyanser. Verket som bygger på en populär tjeckisk koral uruppfördes i New Prague (USA) 1988.

Riktigt spännande är också Carl-Michael Bergerheims verk The Speech. Här har komponisten verkligen tagit fasta på trombonens många röster, som framhävs i ett antal recitativ. Inspirationen är hämtad från Ordspråksbokens första kapitel. The Speech är skrivet för just de här konserterna och kommer att uruppföras den 10 juli i Polen.

I år har vi satsat på musik uteslutande i original för trombon och orgel, och med en kyrklig prägel. Det kom att bli ett program med modern musik, den största tonvikten ligger efter 1950. Som en kontrast spelar Elisabet Fantasia och fuga i g-moll av Johann Sebastian Bach.

Välkommen!

Jag hoppas att jag har lyckats väcka din nyfikenhet en aning med detta. Kom och träffa oss i Göteborgs Domkyrka den 23 juli!

Planering och motivation

Att ha en plan är väldigt bra, men det är ännu bättre att genomföra den. Särskilt när det är svårt, tungt och tråkigt så kan det vara lätt att tappa motivationen. Jag har skrivit om motivation tidigare. Ett sätt att bibehålla motivationen är faktiskt att hålla sig till en plan. Det gör både resultatet och arbetet mätbart och därmed har man en möjlighet återkoppling.

Däremot är det dumt att planera in pass som man inte klarar av att utföra, det är ett säkert sätt att förstöra motivationen.

Se därför till så att varje pass är så lätt som möjligt att genomföra. Gör det översiktligt, gripbart och avgränsat. Jag använder min mobiltelefon för att ta tid på de övningspass jag utför. Helt kort kan jag nämna att jag övar tjugofem minuter och tar paus i fem, och max två sådana pass direkt efter varandra. På så sätt har jag övningspass som är trettio eller sextio minuter långa. Mellan passen tar jag två timmars ”paus” då jag jobbar med annat. På så sätt håller jag mig motiverad genom hela dagen.

Farligt att inte följa planen

Det är väldigt farligt att inte följa en plan som man har satt upp. Det mördar motivationen. Så lyd dessa råd:

• Skriv en genomförbar plan, skriv inte ett alldeles för ambitiöst schema. Det är bättre om du gör mer än du planerat. Tänk efter före, och ändra i schemat om saker och ting dyker upp. Ju bättre framförhållning du har, desto bättre kommer du att känna för din planering.
• Ta hänsyn till din omgivning, fast i förväg. Det är inte motiverande att bli störd av äkta makar, föräldrar, barn, kompisar, vänner och släktingar. Se därför till så att dessa kära människor vet att du behöver öva, och be dem stödja dig i ditt arbete genom att respektera dina övningstider. Det låter kanske kallt och hårt, men om du ägnar en stund åt att formulera detta så kommer det att framgå att du ber om hjälp just för att du älskar dem så mycket…
• Genomför planen, ställ in dig på att de pass som är planerade för dagen skall genomföras. Om du övar hemma kan det hjälpa att klä sig som att man skall gå till jobbet, äta frukost i tid och följa ett schema.
• Avstyr distraktioner, förbered dig inför varje pass. Se till så att noterna är i ordning, att du har vatten att dricka, att instrumentet är smort och helst att telefonen är avstängd. Telefonsvararen är en suverän uppfinning!

Under tiden jag var borta har återfick jag mycket rörlighet i armen, och när jag kom hem kunde jag faktiskt börja öva på allvar. Sakta har jag byggt upp ett övningsprogram och idag kan jag nästan spela trombon. Snabba passager är väldigt svåra, men jag tror att det är på gång att vända. Rent styrkemässigt så är jag svag, och jag kan inte bära, lyfta eller dra.

Fortfarande kan jag märka att kroppen läker. Jag blir väldigt trött fram på eftermiddagarna. Naturligtvis kör jag lite hårdare än jag borde just nu, det är svårt att disponera sig. Jag har fortfarande inte hundra procent rörlighet och plötsliga rörelser kan kännas obehagliga, även om de inte direkt gör ont längre. Det är bara så svårt att hålla sig lugn.

Så igår kväll blev jag hastigt inbjuden att spela med en kvintett. Bara på skoj, en kompis som ville testa några stycken han skrivit ihop. Vi satt i två timmar och hade bara trevligt. Det var första gången jag spelade ensemble sedan i mitten av maj. Det var väldigt nyttigt att känna sig för lite under mindre pretentiösa former. Prima-vista, hyfsat snabba passager och samspel, allt det som är så svårt att få till när man övar själv.

Att bryta ihop och komma tillbaks är något av det viktigaste att kunna för oss människor. Jag hade den goda turen att få vara sjukskriven, och dessutom passade jag på under semestern. Min telefon har varit nästan helt tyst de senaste två månaderna. Men nu är det dags att börja jobba igen. Och jag är både motiverad och utvilad.

Jag har en del nya tankar om övningen. Inte om spelet, men om metodiken. Först och främst har jag blivit tvungen att sluta tänka på övningspass som hela timmar. Min arm klarar inte att öva en timme i sträck. Istället har jag börjat använda mig av pass som är 25 minuter långa. Det har gjort mig flexiblare i planeringen, och jag har funnit att det är lättare att fokusera väl under korta pass.

Mellan varje pass vilar jag två timmar. Även om passen är mindre än hälften så långa som de jag brukat öva så har jag fortfarande samma återhämtningstid emellan dem. Jag känner att jag behöver vilan, ryggen värker och armen protesterar. Det handlar fortfarande om regelrätt rehabilitering.

Musikaliskt har jag inte så mycket att ge för närvarande. Jag försöker lägga upp det här mer mekaniskt, mer metodiskt. Jag övar teknikövningar, och inte så mycket annat.

De största framstegen gör jag vid ritbordet. När jag nu är så begränsad tidsmässigt är det viktigt att övningen räknas, och att jag hinner göra så många rätt som möjligt. Därför lägger jag mycket tid på planering och utvärdering. Allt för att bli så effektiv som möjligt.

Första övningspasset

Det första övningspasset efter ett uppehåll låter inte bra. Så skall det vara. Det finns en risk när man lyssnar alldeles för mycket på det klingande resultatet. Det låter inte som man vill, och därför försöker man ändra lite för att nå rätt resultat. Har man otur leder det till spänningar och felaktigheter.

Det är viktigt att komma ihåg att man inte börjar från noll, att man vet vad man är ute efter och att man kommer att nå sina mål rätt snart. Man måste se till att göra rätt saker. Om man står rätt, andas rätt och rör sig rätt, då kommer rätt resultat förr eller senare.

Första veckan

I år blir det ingen vanlig uppspelningsvecka för min del. Kanske snarare en uppspelningsmånad? Det är inte läpparna som skall orka, det är armen.

Jag spelar korta pass – tio, femton minuter. Men istället försöker jag att spela många pass. Och det går sakta framåt. Det är dags att börja se ut etyder och öka intensiteten en liten aning.

Vi har tidigare skrivit en del om övning här på sidan. Tanken var att vi skulle bygga en resurs för folk som funderar kring sitt musicerande.  Istället för tankar kring de finaste detaljer och tekniker så kom artikelserien att handla om rehabilitering. Till slut blev det mest jobbigt och jag bestämde mig för att lägga ner, och så drog vi på semester.

Elisabet och jag packade oss iväg till Funäsdalen under en vecka, och för första gången på femton år hade jag ingen basun med mig när jag reste. Istället gick tiden till att vandra i fjällen, andas och lyssna på fullständig tystnad. Framför allt tystnaden var viktig, den gjorde det möjligt att höra det som finns inom en.

Den fysiska aktiviteten gjorde också gott. Armen är så läkt den kan vara, och jag ligger veckor före prognoserna.

De första åtgärderna

Det första jag gör nu när jag skall börja spela efter ett långt uppehåll är att skapa bästa möjliga förutsättningar. Jag gör rent trombonen, planerar övningstid och sorterar noter. Sådana saker. Viktigast är att försöka ställa in sig på att det är dags att jobba igen. Mycket av god övning handlar om sinnestillstånd, så det övar jag mig i att finna.

Jag är ju fortfarande sjukskriven, och någon egentlig stress finns inte. Meningen är att jag skall rehabilitera mig själv, inte bränna ut mig. Så jag har planerat korta pass, tio minuter, som skall genomföras fyra gånger per dag. När jag känt att jag orkat mer så har jag spelat mer. Men jag vill ha ett luftigt schema. Övningspassen handlar om att hitta rätt sinnesstämning, spela långa toner och flexövningar. Försiktigt börjar jag också att använda draget i vissa skal- och intervallövningar.

Rutiner

Idag, på den tredje övningsdagen, känner jag hur saker och ting börjar falla på plats. Tonen är rätt, armen hittar sina lägen. Allt handlar om att fortsätta göra rätt saker, även om man inte får rätt resultat till en början. Jag vet hur jag skall hålla basunen, jag vet hur jag skall andas, och jag kan räkna med att det skall låta hyggligt inom en vecka.

I den grundläggande övningen lutar jag mig mot rutiner som sitter så djupt i ryggmärgen att jag förmodar att årslånga uppehåll inte skulle rubba dem. Jag har varit mycket orolig över sådana saker som muskelminnen och finmotorik, men det är bara att konstatera att inget av detta sitter i muskelmassan på något sätt. Allt sitter i huvudet.

Framåt, bara framåt

Ibland funderar jag över de veckor – månader – som jag förlorat i övningstid. Det känns som en tung uppförsbacke att försöka komma ikapp sig själv igen. Men saker och ting är nu en gång för alla vad de är, och det jag vunnit i eftertanke och utvärdering kommer att vara värdefullt för all framtid.