Trots min föresats vill jag nu skriva ett litet inlägg om varför jag bloggar. Jag har gjort det en gång förut, alldeles när jag började, men saker och ting har ändrats sen dess.

För det första är det naturligtvis så att jag gillar att skriva.  Och jag älskar att ni läser det jag skriver. Jag har börjat upptäcka vissa ord som jag är rätt ensam om att skriva om, och när jag skriver om dessa saker så får jag massor av läsare. Vissa inlägg är riktigt lyckade och blir lästa om och om igen av nya och gamla läsare. Det är det roligaste med att blogga, och bloggen har på sätt och vis fått sitt eget liv.

Idén

Från början var tanken att bloggen skulle användas för att skapa trafik till vårt bolags egentliga hemsida. På bloggen skulle vi skriva om våra pågående projekt, tankar om musik och samtid och en massa annat som skulle väcka läsarens uppmärksamhet och leda till att vi fick fler kunder. Det har inte gått jättebra.

För det första så är det nästan uteslutande jag som skriver här. Elisabet har skapat två inlägg så långt, Anders har inte publicerat ett enda. Så tanken att det skulle röra hela vårt bolag har liksom fallit. Det här är min blogg.

För det andra är det väl helt enkelt så att ingen letar efter frilansmusiker online och på måfå? Om du vill ha tag i musik vänder du dig till någon, eller några, som du redan känner till. Har dessa tillfrågade inte möjlighet att hjälpa dig så brukar det gå att få vidare hänvisningar. Våra kunder möter vi oftast genom kontakter, eller genom riktad marknadsföring.

Bloggens framtid

Så vad ska jag göra med bloggen? Borde jag bryta loss den från bolagets hemsida, flytta den någon annan stans och använda den som en riktig blogg? Kanske rent av börja lägga ut några annonser och försöka tjäna lite pengar på mitt skrivande? Det skulle förmodligen leda till att hemsidan blev helt bortglömd, och jag har ingen aning om vad som skulle hända med bloggen.

Eller varför inte börja blogga på heltid? Lägga upp några väl utvalda annonser, skriva en e-bok och försöka leva av mitt skrivande? Jo, för det första för att jag är så väldigt nöjd med mitt jobb som musiker, och har inga planer just nu på att göra något annat. För det andra för att jag tror att mitt ämne är alldeles för smalt, särskilt om jag ska fortsätta skriva på svenska. Dessutom är det rätt bekvämt att blogga som jag gör. Idén bygger på rätt få inlägg. Jag skriver när jag hinner, när jag har lust, och när jag har inspiration. Därför behöver jag till exempel aldrig skriva om att skriva, även om jag gör det idag. Så någon copywriter kommer jag nog aldrig att bli. Idag går inte bloggen före något annat, och jag prioriterar alltid övningen framför skrivandet. Jag trivs i just det här läget.

Min blogg tränger sig inte på. Du läser det du vill läsa av det som jag vill skriva. Är inte det en ganska bra överenskommelse?

Jag kommer att fortsätta skriva. Det jag bloggar om handlar om verkligheten. Det är aldrig så aktuellt som det är tidlöst. Mitt skrivande handlar sällan om den rådande flugan, och inte min musik heller. Jag tänker mer på att hålla en disciplin, öva på rätt sätt och att jobba på de värden som består. Musiken jag jobbar med är väldigt långsiktig, och mitt skrivande följer naturligtvis samma mönster. Du ska kunna slå upp något av mina gamla inlägg och finna en del glädje i det oavsett när du läser det. Det jag skriver får inte vara tomt innehåll bara för att uppdatera bloggen. Bättre då om jag uppdaterar sällan, och med urskiljning.

Jag använder bastrumpet varje gång jag spelar uppsuttet, alltså på hästryggen, men jag tänker oftast inte på det som en bastrumpet, utan snarare som en slags ventilbasun eller en trombon med knappar. Det skulle kunna vara möjligt att använda tromboner uppsuttet också, The Mounted Band of the Blues and Royals i Storbritannien gör så, men det skulle innebära att man rider med fottyglar. Det är en rätt stor omställning för både ryttare och häst. Nej, bättre då att fortsätta använda bastrumpeter.

Nya bastrumpeter

Bastrumpeterna vi har haft på Dragonmusikkåren sedan jag började där är rätt illa medfarna. De har helt enkelt bankats till av hårt bruk under bortåt ett decennium. Så de mår helt enkelt inget vidare. Den bästa är konstant för låg, men stämmer invärtes. Den sämsta är konstant för hög och stämmer inte alls.

Nu är det äntligen dags att skaffa nya bastrumpeter, och vi har vänt oss till Stockholms brassinstrumentmakare. Lars Gerdt har gjort några erkänt suveräna bastrumpeter, och det faktum att han finns så nära gör det möjligt att samarbeta kring vissa designfrågor. För oss är det till exempel viktigt att instrumentet har sin balans så centrerat som möjligt då vi bara har möjlighet att hålla det med ena handen. Och hos Lars får man som man vill. Det är faktiskt otroligt lyxigt att få mönstersy sitt instrument på det här sättet. Och om bastrumpeterna sedan blir lika bra som de vi har provat såhär långt då kommer det att bli så otroligt mycket enklare att spela bastrumpet till häst framöver.

När min Gerdt-tillverkade ventilbasun levererades kom jag verkligen igång med att öva ventilinstrument. Tidigare har jag övat väldigt resultatinriktat, och försökt att lära mig just det stycke som skall framföras. Nu har jag äntligen börjat öva som jag övar på trombonen: med en helhetssyn och en vilja att driva tekniken framåt. Och det beror helt på att jag för första gången har ett ventilinstrument som låter bra och som jag står ut med att öva på. Ventilbasunen har på kort tid fått mig att bli en mycket bättre brassmusiker, och det skall bli väldigt intressant att se vad som händer när vi får bastrumpeter som håller en riktigt hög standard.

Bastrumpetens många roller

Vi använder inte bastrumpeter riktigt så som de används på Operan eller i den klassiska musiken. För det första har vi en hel skog. På senare tid har vi till och med ersatt våra althorn med bastrumpeter i ess. Om man bortser från att de används som horn och tenorer så har vi i  den ridande musikkåren alltså inte mindre än fyra bastrumpeter i spel samtidigt. Det är ganska ovanligt, och jag tror att man får leta upp ett “Drum and Bugle”-band någonstans ute i världen för att hitta något liknande.

Jag vet att många tror att det blir ganska grällt med fyra bastrumpeter, men jag kan faktiskt meddela att det fungerar bättre än man skulle kunna tro. För det första har vi ju två eller tre olika roller. Dels som horn, istället för alt- och tenorhorn, med en huvuduppgift att spela efterslag och utgöra orkesterns hjärta och ryggrad tillsammans med tuborna. Dels som tenormelodi, med inriktning att spela obligatstämman. Och slutligen agerar vi trombonsektion emellanåt, och försöker leverera den sammanbindande klangen i mellanregistret.

Det är tre olika sätt att spela, tre olika masker och roller som man får växla emellan. Och just rollen som bastrumpet får vi sällan spela, den grälla ton som många associerar med bastrumpeten. Det är helt enkelt sällan som vi får vara den lägsta trumpeten i ett fanfarensemble. Det borde faktiskt ges tillfälle till det oftare.

Endast den som stänger av sin mobiltelefon, låser sin dörr och koncentrerar sig kan sägas ha övat.

Har jag verkligen inte tid att öva?

Jag säger allt som oftast att jag inte har tid med någonting över huvud taget. Och det känns verkligen som att jag jobbar jämt, fast det är inte alltid som jag har något vidare resultat att visa upp när jag har jobbat. Det är frustrerande, och frustration är i sig själv ett hot mot koncentrationen.

För att uppnå ditt optimala fokus måste du öva på att vara fokuserad. Du måste lysa av en stund varje dag då du verkligen kan göra det bästa jobb du någonsin förmår. Under den stunden ska du helst inte ta in några distraktioner. Ingen TV, ingen telefon, inga mejl. Det är din tid att producera, inte konsumera.

Den här stunden infaller lite olika för olika människor. Många jag känner säger att de är som mest produktiva sent på kvällen. Jag har också en stund, riktigt sent innan jag somnar, då jag emellanåt kan få till något bra, men för min del så inträffar den här stunden oftast tidigt på förmiddagen. Mellan åtta och elva kan jag öva riktigt bra, om jag lyckas hålla mitt skrivbord rent från andra uppgifter. Jag har ingen dator på mitt kontor, ingen telefon förutom mobilen, och just för tillfället så delar jag inte kontor med någon heller. Så förutsättningarna är egentligen alldeles lysande. Det enda jag inte kan värja mig emot är kollegor som vill ha tag i mig av olika anledningar.

De inre distraktionerna kan vara svåra också. För egen del hatar jag att bli störd av en olöst fråga som dyker upp och gör sig påmind. Som jag tidigare skrivit om så har jag alltid någon slags möjlighet att anteckna när jag övar, för att kunna tömma huvudet på störande tankar. Just handlingen att skriva ner de inre distraktioner som dyker upp gör så att jag kan sluta tänka på dem för stunden och istället ta itu med dem när jag är klar med övningspasset. Många goda idéer har blivit infångade på det här sättet.

Det som jag strävar efter är den rena, klara koncentration som får musicerandet att kännas enkelt. Ett tillstånd av flow som medger att jag skapar och utvecklar. Det är ett härligt stadium, men väldigt bräckligt. Jag kan bara uppnå det när jag verkligen jobbat för det.

Det har ju inte varit någon fruktansvärd ström av inlägg på min egen blogg den sista tiden, eller sedan mitten av augusti för att tala klarspråk, men nu känner jag faktiskt att jag har kommit igång lite igen, och det får jag lov att tacka Niklas för. Det senaste inlägget om utantillmusik är ju dessutom ganska bra, så jag borde ha spunnit vidare på den idén. Nu kanske jag hittar lite inspiration igen, och så får vi se om jag kan bjuda på god läsning igen?

Jag brukar själv aldrig gilla inlägg som handlar om skrivkramp, så jag ska inte tråka er med det heller. Gå över till Niklas Blixt hemsida och läs min lilla inlaga där, och så får ni kommer tillbaks hit sedan och läsa om hur det går för oss i bolaget.

Lite synd faktiskt, jag tyckte att det inlägget om utantillmusik var riktigt bra, det skulle jag ha fortsatt med. Och på sätt och vis så har jag det. Jag har ägnat mig en hel del åt det här med utantillspelet och jag har vid det här laget ett och annat att tillägga till det senaste, men det ska vi ta i sinom tid.

Så vad är jobbet numera då? Jo, jag är vid Dragonmusikkåren, och där blir jag kvar  så långt framåt som jag kan se just nu. Jag trivs som fisken i handsken och ser fram emot den utveckling jag tror att Dragonmusikkåren kan komma att göra de närmaste åren. Där finns en potential och mycket att utveckla. En perfekt situation som jag gärna vill delta i.

Bolaget går också bra. Vi gjorde ett rekordår 2011, med många fantastiskt trevliga spelningar. Vi har dessutom hjälpt andra organisationer med lite administration och arrangemang och på det hela taget haft alldeles vansinnigt mycket att göra. Det har gett oss lite klirr i kassan, och nu håller vi på att utveckla oss här. I dagarna fick Elisabet en alldeles ny digitalorgel levererad, och inom kort hoppas jag få en nybyggd ventilbasun.

Så vi rör oss sakta framåt. Nya instrument brukar innebära ny inspiration. Vi har sått ett frö den här vintern och det skall bli vansinnigt spännande att få se vad som spirar fram.

1. Ta dig tid

Du måste ta dig tid. All den tid du behöver. Inlärningen kommer att gå fortare och fortare, men du måste börja där du är idag, du kan inte stressa fram resultat. Se till så att du verkligen är nöjd innan du säger till dig själv att stycket är färdigt. Det är viktigt att samla på sig genomspelningar, så att man har hela stycket i ett flöde som kroppen och sinnet känner igen. Ett sätt att få gratis genomspelningar är att lyssna på stycket när det är möjligt. Det allra bästa är om du kan spela in dig själv, men annars kanske du kan få tag i en inspelning med någon du gillar att lyssna på?

2. Formen först

Musiken kan nästan alltid indelas i stycken och partier, och du behöver nästan aldrig lära dig något ton för ton. För det mesta finns det pusselbitar som återkommer. Dessa bitar sparar tid åt dig.

Lär dig den övergripande formen först. Repriser? Introduktion? Sonatform? Återtagningar? När du skall spela något utantill innebär varje repristecken att du får dubbel utdelning för ditt arbete, återkommande motiv är gratis musik och sekvenser är den vackraste kompositionsteknik som finns. En färgad överstrykningspenna kan vara ett riktigt bra sätt att jobba in formen.

3. Jobba visuellt

Överstrykningspennan är ett av mina favoritverktyg när det gäller att plugga in noter. Med den kan jag tydliggöra hur saker och ting hänger ihop. Jag kan till exempel börja med att förtydliga formen genom att färglägga repristecken, trio och coda. Sen kan jag måla återkommande motiv i samma färg för att visa att de hör ihop. Därefter kan du rödmarkera avvikelser, om motiven fogats samman annorlunda, en vändning går åt ett annat håll eller vad det vara månde. Sådant jag behöver minnas och sådant jag kan hänga upp musiken på. Glöm bara inte att ta kopia på noten, eller flera. Testa olika vinklingar, gör flera analyser. Det tar lite tid, men det är rätt effektivt, och du behöver ju inte spela dig trött medan du gör detta.

Gammelstad

Ikväll avslutade vi sommarens konsertserie i Nederluleå kyrka. Det var den sista spelningen med det här sommarprogrammet, och nu går vi tillbaks till ritbordet en aning. Plockar fram lite ny repertoar och har några trevliga genomspelningsrepetitioner. Den gångna sommaren har repertoaren haft två kriterier. Den skulle vara kyrklig, och skriven för trombon och orgel i original. Det har blivit väldigt bra program som har passat väl i de kyrkor där vi har spelat.

En tanke inför kommande program är att hålla igång ett alternativt program som passar bra för kyrkor med mindre orglar. Mer barockmusik och mer folkmusik skulle fungera i de kyrkor där årets tämligen storslagna program blev mer svårjobbat. Då faller det ena av kriterierna, att det skulle vara originalmusik för trombon och orgel. Istället får vi ägna oss åt olika transkriptioner. Det finns mycket fin barockmusik som har blivit standardlitteratur på trombonen, det mesta är lånat från cellorepertoaren. Och om man transkriberar stråkorkestrarna till orgel så kan man faktiskt ge sig på rokokostycken också. Någon av de fyra stora alttrombonkonserterna kanske?

Att trombon och orgel fungerar bra ihop har vi ju konstaterat många gånger redan, och det här är ju ytterligare ett exempel. För Elisabet spelar det ju roll vilken orgel vi hamnar vid, men jag kommer alltid att ha med mitt eget instrument. Jag kan ju alltid ändra min spelstil, min attityd, för att passa just aftonens klangvärld.

Här i Nederluleå fick vi låna ett av de bästa instrument vi har spelat på denna sommar. Det är ett stort privilegium att få åka runt i landet och spela i alla fantastiska kyrkorum med fantastiska och intressanta orglar.

Ett stort tack till alla er som bjudit in oss!

Elisabet vid orgeln i Hajnowka

I skuggan av den stora norska katastrofen avslutade vi idag vår turné till Västergötland. Det planerade programmet fick ändras en smula för att medge en bön och en tyst minut.

Vi hade trots allt detta en god uppslutning, eller kanske i vissa fall på grund av allt detta? Domkyrkan i Göteborg har idag hållit extra öppet med en aftonbön. Det har funnits en kondoleansbok i kyrkan, och naturligtvis möjligheter till samtal.

Petr Ebens andra invokation har nu endast spelats en enda gång i sommar. Trots att det var tanken att den skulle finnas på programmet idag. Men det finns ju en sista finalkonsert att sikta på, i Nederluleå kyrka den 4 augusti. Den stora läktarorgeln i Gustavi Domkyrka var verkligen den bästa orgeln för just Petr Ebens invokationer som vi råkat på i sommar, så vi hoppas verkligen på att få komma tillbaks och spela hela verket en annan gång.

Nu tar mina semesterveckor slut, och jag är på väg tillbaks till jobbet på Dragonmusikkåren. Nästa vecka är en uppspelningsvecka, och även om det känns som att jag lyckats rätt väl med att hålla formen i sommar så blir det nog rätt bra att ta sig en vecka att repetera igenom utantillrepertoaren. Det tillkommer säkert ett och annat trevligt stycke också.

Vi har en hel del att se fram emot i höst. För egen del kommer jag att satsa det allra mesta av min tid på Dragonmusikkårens verksamhet, men det ligger ett och annat projekt i pipelinen också. Det mest spännande är ett nytt instrument som jag hoppas skall levereras kring jul.

Vi har verkligen besökt hjärtat av det gamla Europa. Vi har tagit oss hela vägen till gränsen mot Vitryssland, först med flyg till Gdansk, därefter tåg till Białystok och slutligen med buss till Białowieza. Det känns lite som ett äventyr, men såhär långt har allt gått helt enligt planerna.

Vårt östligaste mål ligger en bit in i Europas äldsta vildmark: Białowiezaskogen. Detta är den allra sista resten av den jätteskog som en gång täckte vår kontinent. Det är ett mäktigt landskap. Den vägen vi kom finns inga berg, så vi fick aldrig någon vidare överblick, men att skogen är stor och gammal råder det ingen tvekan om. Det är en mäktig känsla att ge sig in i de väldiga lövsalarna, även om vi bara haft möjlighet att röra oss i utkanterna av denna enorma vildmark.

Resan har fått gå lite etappvis, för det är långt till närmsta flygplats. Den sista etappen, som vi klarade av i en mycket liten buss gick över klassiska polska vägar, mycket skakiga och dåliga. Inte för att det hindrade vår garvade förare att köra i 120 på landsvägar som hemma hade varit både jämna och begränsade till 70 kilometer.

Såhär långt har vi genomfört två konserter. En i Białowieza, och en i Hajnowka, som ligger i närheten. Elisabet har jobbat riktigt hårt, och jag har fått ta det lite lugnare. Men det är i sin ordning då det ju faktiskt är orgeln som har huvudrollen här. Vi har bjudit på musik av Frigyes Hidas, J. S. Bach, Petr Eben och Carl Michael Bergerheim. Det är lite tung musik så vi har avslutat med Jerusalem av Hubert Parry och en improvisation över Den blomstertid nu kommer. Det hela har tagits emot väl och vi har fått idel uppskattning från publik, och från våra värdar här. Trombonmusik är nog faktiskt inte så vanligt här i utbygderna, men folk är överlag väldigt kunniga om musik.

Det är väldigt trevligt att vara ute och röra på sig såhär, och man får en väldig skjuts i sitt spel av att öva in en solokonsert så här väl. Jag kan nog säga att så bra som jag spelat idag har jag aldrig spelat förut. Och det är en mäktig känsla det också.

På programmet

Årets stora upptäckt för oss är Petr Ebens Två invokationer. Ett fantastiskt spännande verk där orgeln äntligen tar huvudrollen. Eben bestämde sig för att använda trombon just därför att den kan följa orgeln så väl i alla nyanser. Verket som bygger på en populär tjeckisk koral uruppfördes i New Prague (USA) 1988.

Riktigt spännande är också Carl-Michael Bergerheims verk The Speech. Här har komponisten verkligen tagit fasta på trombonens många röster, som framhävs i ett antal recitativ. Inspirationen är hämtad från Ordspråksbokens första kapitel. The Speech är skrivet för just de här konserterna och kommer att uruppföras den 10 juli i Polen.

I år har vi satsat på musik uteslutande i original för trombon och orgel, och med en kyrklig prägel. Det kom att bli ett program med modern musik, den största tonvikten ligger efter 1950. Som en kontrast spelar Elisabet Fantasia och fuga i g-moll av Johann Sebastian Bach.

Välkommen!

Jag hoppas att jag har lyckats väcka din nyfikenhet en aning med detta. Kom och träffa oss i Göteborgs Domkyrka den 23 juli!