1. Ta dig tid

Du måste ta dig tid. All den tid du behöver. Inlärningen kommer att gå fortare och fortare, men du måste börja där du är idag, du kan inte stressa fram resultat. Se till så att du verkligen är nöjd innan du säger till dig själv att stycket är färdigt. Det är viktigt att samla på sig genomspelningar, så att man har hela stycket i ett flöde som kroppen och sinnet känner igen. Ett sätt att få gratis genomspelningar är att lyssna på stycket när det är möjligt. Det allra bästa är om du kan spela in dig själv, men annars kanske du kan få tag i en inspelning med någon du gillar att lyssna på?

2. Formen först

Musiken kan nästan alltid indelas i stycken och partier, och du behöver nästan aldrig lära dig något ton för ton. För det mesta finns det pusselbitar som återkommer. Dessa bitar sparar tid åt dig.

Lär dig den övergripande formen först. Repriser? Introduktion? Sonatform? Återtagningar? När du skall spela något utantill innebär varje repristecken att du får dubbel utdelning för ditt arbete, återkommande motiv är gratis musik och sekvenser är den vackraste kompositionsteknik som finns. En färgad överstrykningspenna kan vara ett riktigt bra sätt att jobba in formen.

3. Jobba visuellt

Överstrykningspennan är ett av mina favoritverktyg när det gäller att plugga in noter. Med den kan jag tydliggöra hur saker och ting hänger ihop. Jag kan till exempel börja med att förtydliga formen genom att färglägga repristecken, trio och coda. Sen kan jag måla återkommande motiv i samma färg för att visa att de hör ihop. Därefter kan du rödmarkera avvikelser, om motiven fogats samman annorlunda, en vändning går åt ett annat håll eller vad det vara månde. Sådant jag behöver minnas och sådant jag kan hänga upp musiken på. Glöm bara inte att ta kopia på noten, eller flera. Testa olika vinklingar, gör flera analyser. Det tar lite tid, men det är rätt effektivt, och du behöver ju inte spela dig trött medan du gör detta.

Gammelstad

Ikväll avslutade vi sommarens konsertserie i Nederluleå kyrka. Det var den sista spelningen med det här sommarprogrammet, och nu går vi tillbaks till ritbordet en aning. Plockar fram lite ny repertoar och har några trevliga genomspelningsrepetitioner. Den gångna sommaren har repertoaren haft två kriterier. Den skulle vara kyrklig, och skriven för trombon och orgel i original. Det har blivit väldigt bra program som har passat väl i de kyrkor där vi har spelat.

En tanke inför kommande program är att hålla igång ett alternativt program som passar bra för kyrkor med mindre orglar. Mer barockmusik och mer folkmusik skulle fungera i de kyrkor där årets tämligen storslagna program blev mer svårjobbat. Då faller det ena av kriterierna, att det skulle vara originalmusik för trombon och orgel. Istället får vi ägna oss åt olika transkriptioner. Det finns mycket fin barockmusik som har blivit standardlitteratur på trombonen, det mesta är lånat från cellorepertoaren. Och om man transkriberar stråkorkestrarna till orgel så kan man faktiskt ge sig på rokokostycken också. Någon av de fyra stora alttrombonkonserterna kanske?

Att trombon och orgel fungerar bra ihop har vi ju konstaterat många gånger redan, och det här är ju ytterligare ett exempel. För Elisabet spelar det ju roll vilken orgel vi hamnar vid, men jag kommer alltid att ha med mitt eget instrument. Jag kan ju alltid ändra min spelstil, min attityd, för att passa just aftonens klangvärld.

Här i Nederluleå fick vi låna ett av de bästa instrument vi har spelat på denna sommar. Det är ett stort privilegium att få åka runt i landet och spela i alla fantastiska kyrkorum med fantastiska och intressanta orglar.

Ett stort tack till alla er som bjudit in oss!

Elisabet vid orgeln i Hajnowka

I skuggan av den stora norska katastrofen avslutade vi idag vår turné till Västergötland. Det planerade programmet fick ändras en smula för att medge en bön och en tyst minut.

Vi hade trots allt detta en god uppslutning, eller kanske i vissa fall på grund av allt detta? Domkyrkan i Göteborg har idag hållit extra öppet med en aftonbön. Det har funnits en kondoleansbok i kyrkan, och naturligtvis möjligheter till samtal.

Petr Ebens andra invokation har nu endast spelats en enda gång i sommar. Trots att det var tanken att den skulle finnas på programmet idag. Men det finns ju en sista finalkonsert att sikta på, i Nederluleå kyrka den 4 augusti. Den stora läktarorgeln i Gustavi Domkyrka var verkligen den bästa orgeln för just Petr Ebens invokationer som vi råkat på i sommar, så vi hoppas verkligen på att få komma tillbaks och spela hela verket en annan gång.

Nu tar mina semesterveckor slut, och jag är på väg tillbaks till jobbet på Dragonmusikkåren. Nästa vecka är en uppspelningsvecka, och även om det känns som att jag lyckats rätt väl med att hålla formen i sommar så blir det nog rätt bra att ta sig en vecka att repetera igenom utantillrepertoaren. Det tillkommer säkert ett och annat trevligt stycke också.

Vi har en hel del att se fram emot i höst. För egen del kommer jag att satsa det allra mesta av min tid på Dragonmusikkårens verksamhet, men det ligger ett och annat projekt i pipelinen också. Det mest spännande är ett nytt instrument som jag hoppas skall levereras kring jul.

Vi har verkligen besökt hjärtat av det gamla Europa. Vi har tagit oss hela vägen till gränsen mot Vitryssland, först med flyg till Gdansk, därefter tåg till Białystok och slutligen med buss till Białowieza. Det känns lite som ett äventyr, men såhär långt har allt gått helt enligt planerna.

Vårt östligaste mål ligger en bit in i Europas äldsta vildmark: Białowiezaskogen. Detta är den allra sista resten av den jätteskog som en gång täckte vår kontinent. Det är ett mäktigt landskap. Den vägen vi kom finns inga berg, så vi fick aldrig någon vidare överblick, men att skogen är stor och gammal råder det ingen tvekan om. Det är en mäktig känsla att ge sig in i de väldiga lövsalarna, även om vi bara haft möjlighet att röra oss i utkanterna av denna enorma vildmark.

Resan har fått gå lite etappvis, för det är långt till närmsta flygplats. Den sista etappen, som vi klarade av i en mycket liten buss gick över klassiska polska vägar, mycket skakiga och dåliga. Inte för att det hindrade vår garvade förare att köra i 120 på landsvägar som hemma hade varit både jämna och begränsade till 70 kilometer.

Såhär långt har vi genomfört två konserter. En i Białowieza, och en i Hajnowka, som ligger i närheten. Elisabet har jobbat riktigt hårt, och jag har fått ta det lite lugnare. Men det är i sin ordning då det ju faktiskt är orgeln som har huvudrollen här. Vi har bjudit på musik av Frigyes Hidas, J. S. Bach, Petr Eben och Carl Michael Bergerheim. Det är lite tung musik så vi har avslutat med Jerusalem av Hubert Parry och en improvisation över Den blomstertid nu kommer. Det hela har tagits emot väl och vi har fått idel uppskattning från publik, och från våra värdar här. Trombonmusik är nog faktiskt inte så vanligt här i utbygderna, men folk är överlag väldigt kunniga om musik.

Det är väldigt trevligt att vara ute och röra på sig såhär, och man får en väldig skjuts i sitt spel av att öva in en solokonsert så här väl. Jag kan nog säga att så bra som jag spelat idag har jag aldrig spelat förut. Och det är en mäktig känsla det också.

På programmet

Årets stora upptäckt för oss är Petr Ebens Två invokationer. Ett fantastiskt spännande verk där orgeln äntligen tar huvudrollen. Eben bestämde sig för att använda trombon just därför att den kan följa orgeln så väl i alla nyanser. Verket som bygger på en populär tjeckisk koral uruppfördes i New Prague (USA) 1988.

Riktigt spännande är också Carl-Michael Bergerheims verk The Speech. Här har komponisten verkligen tagit fasta på trombonens många röster, som framhävs i ett antal recitativ. Inspirationen är hämtad från Ordspråksbokens första kapitel. The Speech är skrivet för just de här konserterna och kommer att uruppföras den 10 juli i Polen.

I år har vi satsat på musik uteslutande i original för trombon och orgel, och med en kyrklig prägel. Det kom att bli ett program med modern musik, den största tonvikten ligger efter 1950. Som en kontrast spelar Elisabet Fantasia och fuga i g-moll av Johann Sebastian Bach.

Välkommen!

Jag hoppas att jag har lyckats väcka din nyfikenhet en aning med detta. Kom och träffa oss i Göteborgs Domkyrka den 23 juli!

Samarbetet mellan Söderhamns musikskola och Bollnäs kulturskola var tydligast för mig i orkestersammanhangen. Södra Hälsinglands Orkesterförening repeterade i orkestersalen i Bollnäs, Gävleborgs Undomssymfoniorkester träffades där emellanåt. Dessutom var jag i Bollnäs och repeterade med Kilafors Storband och Bollnäs Blås. När det var som värst var man i Bollnäs tre, fyra gånger i veckan.

Södra Hälsingland hade ett väldigt aktivt musikliv för oss ungdomar när jag bodde hemma och det är är underbart att höra att man fortsätter att hålla fanan högt. Vi är många som är ett stort tack skyldiga till den Kommunala Musikskolan, och ingen av oss kommer någonsin att glömma det.

Några dagar efter mitt senaste inlägg om noter publicerade Sibelius Blog ett inlägg om den nya boken Behind Bars av Elaine Gould. Den  handlar just om hur musik skall noteras. Sibelius Blog har en intervju med författaren. Hon talar en del om det jag skrev om sist, hur notbilden förmedlar mer än toner, dynamik och durata.  Hennes ingångsvärde är klart mer tekniskt än vad mitt var, jag talade mer om känslor och förnimmelser medan Gould har gjort slag i saken och verkligen undersökt hur musiker tar emot noternas budskap.

Inte sällan upptäcker jag att de bästa noterna är skrivna av instrumentalister. Naturligtvis kan ingen skriva för trombon som en trombonist kan. Men det är något mer också, en utövande musiker har en känsla för hur musiken förmedlas genom notskrift. Kanske handlar det om praktisk tillämpning, att man har det klingande resultatet som förstaspråk?

Naturligtvis görs det ständiga försök att utveckla noteringen. Samtida tonsättare använder nya symboler för att illustrera effekter eller durata. Emellanåt går man över ån efter vatten, bara för att man inte har koll på hur tidigare tonsättare har noterat samma effekt. Sen finns det exempel på notationer som helt enkelt inte fungerar, exempelvis grafisk notation som på ett överteoretiskt vis försöker förmedla durata med avståndet mellan de utskrivna tonerna. Det är ett spännande sätt att skriva, men för att läsa ut det måste man sitta och mäta med linjal för att få ut notvärden, eller någon slag kronometer för att bestämma tider ton för ton. Det blir ett tidsödande dubbelarbete, för den notation jag läser är inte längre den som tonsättaren har skrivit, utan snarare mina egna anteckningar och förtydlingar.

Musikens teori

Noter är den allra renaste musiken, men samtidigt är den ofullständig. Den är som Platons idéer; i huvudsak finns den i en annan värld, perfekt och fullkomlig, men död, tom och livlös. Man kan förstå musiken utifrån ett partitur men man kan inte uppleva den. Det som saknas är det som varje musiker bidrar med: ett inslag av liv.

Viss musik fungerar bättre i notskrift än vad den klingar vid ett framförande. Det har förekommit försök när tonsättare har skrivit rena etyderna i notskrift. Det blir vansinnigt exakt, intressant och spännande, men också väldigt kliniskt och stelt. Som utövare vill man gärna ha lite konstnärlig frihet.

Min känsla för noter påverkar hur jag spelar. Ofärdiga noter får mig inte att koncentrera mig lika mycket som noter som någon lagt ner mycket arbete på. Jag avskyr datautskrifter i ett tidigt skede när ingenting står med, inga nyanser, bågar eller något annat. Då finns inget att gå på, och vid en anblick förefaller musiken död.

Jag vill, precis som alla andra, ha noter som direkt förmedlar korrekt data, och allra helst vill jag ha överinformation i form av skriftliga anvisningar och förklaringar. Tydliga noter klinga bäst.

Musik i ögonblicksbild

Något av det mest fantastiska är att man faktiskt kan höra noter, att man kan läsa musik. På så sätt kan man höra mer, och tydligare, än om man faktiskt sitter i en konsertsalong. Man kan läsa om, läsa långsamt, hoppa över och välja ut detaljerna. Man kan studera en klang så länge man önskar, även om den från scenen endast kan höras under bråkdelen av en sekund.

Handskrivna noter kan vara besvärliga att läsa, men de kan också vara riktigt vackra. I bästa fall kan handskrivna noter förmedla ytterligare lite mer av musikens karaktär. Om notskrivaren är skicklig så finns det en känsla över notbilden som förmedlar hans tolkning i någon mån. I alla fall så blir noter ett tidsdokument som visar vad som var underförstått för en utövare vid den tiden, och vad som var nytt och måste poängteras.

Ibland finner vi att en kompositör eller notskrivare har varit övertydlig, och visat med markeringar hur han vill ha betoningar och höjdpunkter; men lika ofta ska vi försöka förstå stilpoängerna genom det som utelämnats från notbilden. Det som tonsättare och kopist ser som självklart och underförstått.

Här är handskrivna noter oftast att föredra. De följer lokala, ofta helt personliga, konventioner. I omarbetningen till tryckta noter har man inte sällan rättat in notskriften mot vidare konventioner, och på så sätt förlorat något av den lokala och personliga förankringen.

Kulturbärare

Den som går in i kulturbranschen bör ta med sig några tankar om förvaltarskap. Naturligtvis skall utveckling endast leda framåt, och om vi stöter på några begränsningar är det vårt ansvar att försöka spränga dem. Men det finns all anledning att bevara de genombrott och framsteg som redan finns dokumenterade, annars finns risken att vi gör vårt område snävare, istället för bredare.

De år jag jobbat med militärmusik, med gamla instrument och med västerländsk konstmusik över huvud taget så har jag gjort det som en förvaltare. Jag har vinnlagt mig om att förstå min plats i musikhistorien, i tiden och i mitt sammanhang. Jag har försökt att lyfta fram kulturtraditioner som fortfarande är relevanta i vissa sammanhang, influenser som helt nyligen dött ut och som kanske skulle förtjäna att bevaras.

En av svårigheterna ligger i att hitta de relevanta källorna. I en tid när allt smälter samman, och de geografiska stilinriktningarna alltmer likriktade blir det allt svårare att kunna anta vad en kännare i en viss stad skulle kunna tänkas vilja höra. Och det finns två sätt att se på saken: antingen så sluter vi oss till att vi gemensamt försöker att hitta det allra bästa sättet att spela, eller så förlorar vi vår lokala stilhistoria.

Det är bara att kolla på säljstatistiken för de senaste åren. I december får man spela hur mycket som helst. Innan dess är det en period med requiem kring allhelgona. Julen är ju fina tider, och nyårsafton finns det gott om kalas att spela på. Men vem vill höra musik i januari? Eller februari? Å vad det är illa ställt med arbetstillfällena under dessa mörka månader.

När vi kommer fram i fastan lättar det igen, då blir det requietider igen, sedan kommer alla vårkonserter, utomhusgudstjänster, midsommar, musik i sommarkväll, invigningar och event efter semestrarna, requiem vid allhelgona och så är det advent igen. Året går fort när man ser på det på det sättet.

Men i slutet av februari, mina vänner, då är frukostyoghurten dyr.

Dessutom blir det lite svårare att hålla motivationen uppe såhär års. Det är ingen som lyssnar, och man har inga omedelbara målsättningar. I bästa fall kan man se det som en period för återhämtning, och dra igång ett större övningsprojekt än man hinner annars. Det är nu det är lämpligt att köpa nya instrument, byta munstycken och i allra största allmänhet förkovra sig.

För snart kommer våren, än en gång. Och med den kommer alla våra högtider. Sista april, första maj, gökottan. Det är underbart det som väntar.

Vi på Wimark Frilansmusik ökar tempot i år. Den tillgängliga personalen har i stort sett fördubblats och vi kommer att kunna leverera en bättre service i år än någonsin tidigare. Bolaget börjar bli inkört och vi känner oss hemtama som bolagsmän och företagare. Du är hjärtligt välkommen som kund hos oss!