1. Ta dig tid

Du måste ta dig tid. All den tid du behöver. Inlärningen kommer att gå fortare och fortare, men du måste börja där du är idag, du kan inte stressa fram resultat. Se till så att du verkligen är nöjd innan du säger till dig själv att stycket är färdigt. Det är viktigt att samla på sig genomspelningar, så att man har hela stycket i ett flöde som kroppen och sinnet känner igen. Ett sätt att få gratis genomspelningar är att lyssna på stycket när det är möjligt. Det allra bästa är om du kan spela in dig själv, men annars kanske du kan få tag i en inspelning med någon du gillar att lyssna på?

2. Formen först

Musiken kan nästan alltid indelas i stycken och partier, och du behöver nästan aldrig lära dig något ton för ton. För det mesta finns det pusselbitar som återkommer. Dessa bitar sparar tid åt dig.

Lär dig den övergripande formen först. Repriser? Introduktion? Sonatform? Återtagningar? När du skall spela något utantill innebär varje repristecken att du får dubbel utdelning för ditt arbete, återkommande motiv är gratis musik och sekvenser är den vackraste kompositionsteknik som finns. En färgad överstrykningspenna kan vara ett riktigt bra sätt att jobba in formen.

3. Jobba visuellt

Överstrykningspennan är ett av mina favoritverktyg när det gäller att plugga in noter. Med den kan jag tydliggöra hur saker och ting hänger ihop. Jag kan till exempel börja med att förtydliga formen genom att färglägga repristecken, trio och coda. Sen kan jag måla återkommande motiv i samma färg för att visa att de hör ihop. Därefter kan du rödmarkera avvikelser, om motiven fogats samman annorlunda, en vändning går åt ett annat håll eller vad det vara månde. Sådant jag behöver minnas och sådant jag kan hänga upp musiken på. Glöm bara inte att ta kopia på noten, eller flera. Testa olika vinklingar, gör flera analyser. Det tar lite tid, men det är rätt effektivt, och du behöver ju inte spela dig trött medan du gör detta.

Den här veckan sitter jag på jobbet igen. Vi har en uppspelningsvecka innan vi går igång med högvakter och konserter efter helgen. Jag håller på att erinra mig utantillrepertoaren, och övar igång alla biinstrument. Jag förundrade mig först över hur mycket jag hade hunnit glömma över sommaren, men efter en stund var det faktiskt som att minnet vaknade till liv. Jag har inte glömt särskilt mycket, men jag har inte använt utantillrepertoaren på några veckor.

Jag har skrivit en del om noter som kulturbärare och en länk bakåt i tiden. Att noter är källan och ryggraden i vår samlade musikkunskap. Och det är sant, men det som behövs av en god musiker är detsamma som krävs av en god talare: att man läser innantill såsom man skulle läsa utantill. Notstödet är bra, men att kunna sin musik utantill är faktiskt mycket bättre, och att läsa innantill är sällan jättebra.

En musiker som spelar utantill spelar oftast friare än en musiker som står och läser innantill. Det är egentligen samma sak som när man håller tal; den som står lutad över sin text och läser med för lite inlevelse förmedlar oftast ett helt annat uttryck än vad han hade tänkt från början. Dessutom visar den talare, eller den musiker, som exekverar sin framställning utantill att han övat lite mer inför sitt framträdande.

Vid Dragonmusikkåren får man lov att spela rätt mycket utan noter. Det är ju naturligtvis inte aktuellt att ha noter med sig när man rider, och det är inte så säkert att hindra sikten med ett notblad när man skall gå det figurativa programmet heller. Över huvud taget kan det vara praktiskt att inte ha noter med sig, kunskap är inte tung att bära, men böcker är rätt otympliga.

Utantill eller inte?

Jag har stött på många olika inställningar till det här med utantillspel. På musikhögskolan kommer jag ihåg att det liksom inte var något speciellt, utan det ansågs att när man har övat tillräckligt mycket på ett stycke så kan man det utantill också. Eller att det åtminstone inte skulle kräva någon vidare arbetsinsats. Den inställningen tycker jag har flera fördelar. För det första innebär den ingen press. Man kan ett stycke utantill när man kan det, och det är väl inget konstigt med det? För det andra är det indirekt ett erkännande att man behöver repa rätt mycket på ett stycke för att lära sig det utantill.

Någon direkt undervisning i att lära sig musik utantill har jag aldrig fått, men jag drar mig till minnes en kurs i analys och instudering som handlade rätt mycket om musikens form, och dess motiv. Jag kommer inte ihåg att jag använde trombonen särskilt mycket alls i samband med den kursen, fast tanken var nog inte helt fel. Om man utgår från att utantillspel handlar om överinlärning så var det nog helt rätt metod att sitta och analysera musiken takt för takt och till och med ton för ton.

Men om man verkligen skulle gå in för att spela mer utantill? Om man redan från början skulle ha det som en premiss att det här stycket skall framföras utantill? Måste man tänka om då? Det tror jag nog att man behöver, särskilt om man inte har den obegränsade tidsrymd som man ibland åtnjöt vid musikhögskolan. Jag har emellanåt önskat att jag haft en bättre metod kring utantillspelet än att bara stå och råplugga repertoaren.

Att lära sig hur man lär sig

Det tar tid att lära sig saker utantill, men det går fortare och fortare ju mer du håller på med det. När jag började spela mycket utantill i offentliga sammanhang kände jag först att det var ett stressmoment. En ytterligare osäkerhet som jag absolut inte behövde. Men med tiden har jag insett att vinsterna är så mycket större än arbetsinsatsen.

Det är bra att spela utantill, och jag tror att man skall börja med det tidigt, och på ett lustfyllt sätt. Jag har sneglat lite på Suzuki-metoden, och känner att där har jag nog missat något. Om jag hade varit Suzuki-trombonist från början så hade den här delen av mitt jobb varit rena barnleken.

För mig återstår det nog att plugga vidare. När jag verkligen kan ett stycke så kan jag det utantill också.

Några dagar efter mitt senaste inlägg om noter publicerade Sibelius Blog ett inlägg om den nya boken Behind Bars av Elaine Gould. Den  handlar just om hur musik skall noteras. Sibelius Blog har en intervju med författaren. Hon talar en del om det jag skrev om sist, hur notbilden förmedlar mer än toner, dynamik och durata.  Hennes ingångsvärde är klart mer tekniskt än vad mitt var, jag talade mer om känslor och förnimmelser medan Gould har gjort slag i saken och verkligen undersökt hur musiker tar emot noternas budskap.

Inte sällan upptäcker jag att de bästa noterna är skrivna av instrumentalister. Naturligtvis kan ingen skriva för trombon som en trombonist kan. Men det är något mer också, en utövande musiker har en känsla för hur musiken förmedlas genom notskrift. Kanske handlar det om praktisk tillämpning, att man har det klingande resultatet som förstaspråk?

Naturligtvis görs det ständiga försök att utveckla noteringen. Samtida tonsättare använder nya symboler för att illustrera effekter eller durata. Emellanåt går man över ån efter vatten, bara för att man inte har koll på hur tidigare tonsättare har noterat samma effekt. Sen finns det exempel på notationer som helt enkelt inte fungerar, exempelvis grafisk notation som på ett överteoretiskt vis försöker förmedla durata med avståndet mellan de utskrivna tonerna. Det är ett spännande sätt att skriva, men för att läsa ut det måste man sitta och mäta med linjal för att få ut notvärden, eller någon slag kronometer för att bestämma tider ton för ton. Det blir ett tidsödande dubbelarbete, för den notation jag läser är inte längre den som tonsättaren har skrivit, utan snarare mina egna anteckningar och förtydlingar.

Musikens teori

Noter är den allra renaste musiken, men samtidigt är den ofullständig. Den är som Platons idéer; i huvudsak finns den i en annan värld, perfekt och fullkomlig, men död, tom och livlös. Man kan förstå musiken utifrån ett partitur men man kan inte uppleva den. Det som saknas är det som varje musiker bidrar med: ett inslag av liv.

Viss musik fungerar bättre i notskrift än vad den klingar vid ett framförande. Det har förekommit försök när tonsättare har skrivit rena etyderna i notskrift. Det blir vansinnigt exakt, intressant och spännande, men också väldigt kliniskt och stelt. Som utövare vill man gärna ha lite konstnärlig frihet.

Min känsla för noter påverkar hur jag spelar. Ofärdiga noter får mig inte att koncentrera mig lika mycket som noter som någon lagt ner mycket arbete på. Jag avskyr datautskrifter i ett tidigt skede när ingenting står med, inga nyanser, bågar eller något annat. Då finns inget att gå på, och vid en anblick förefaller musiken död.

Jag vill, precis som alla andra, ha noter som direkt förmedlar korrekt data, och allra helst vill jag ha överinformation i form av skriftliga anvisningar och förklaringar. Tydliga noter klinga bäst.

Musik i ögonblicksbild

Något av det mest fantastiska är att man faktiskt kan höra noter, att man kan läsa musik. På så sätt kan man höra mer, och tydligare, än om man faktiskt sitter i en konsertsalong. Man kan läsa om, läsa långsamt, hoppa över och välja ut detaljerna. Man kan studera en klang så länge man önskar, även om den från scenen endast kan höras under bråkdelen av en sekund.

Handskrivna noter kan vara besvärliga att läsa, men de kan också vara riktigt vackra. I bästa fall kan handskrivna noter förmedla ytterligare lite mer av musikens karaktär. Om notskrivaren är skicklig så finns det en känsla över notbilden som förmedlar hans tolkning i någon mån. I alla fall så blir noter ett tidsdokument som visar vad som var underförstått för en utövare vid den tiden, och vad som var nytt och måste poängteras.

Ibland finner vi att en kompositör eller notskrivare har varit övertydlig, och visat med markeringar hur han vill ha betoningar och höjdpunkter; men lika ofta ska vi försöka förstå stilpoängerna genom det som utelämnats från notbilden. Det som tonsättare och kopist ser som självklart och underförstått.

Här är handskrivna noter oftast att föredra. De följer lokala, ofta helt personliga, konventioner. I omarbetningen till tryckta noter har man inte sällan rättat in notskriften mot vidare konventioner, och på så sätt förlorat något av den lokala och personliga förankringen.

Kulturbärare

Den som går in i kulturbranschen bör ta med sig några tankar om förvaltarskap. Naturligtvis skall utveckling endast leda framåt, och om vi stöter på några begränsningar är det vårt ansvar att försöka spränga dem. Men det finns all anledning att bevara de genombrott och framsteg som redan finns dokumenterade, annars finns risken att vi gör vårt område snävare, istället för bredare.

De år jag jobbat med militärmusik, med gamla instrument och med västerländsk konstmusik över huvud taget så har jag gjort det som en förvaltare. Jag har vinnlagt mig om att förstå min plats i musikhistorien, i tiden och i mitt sammanhang. Jag har försökt att lyfta fram kulturtraditioner som fortfarande är relevanta i vissa sammanhang, influenser som helt nyligen dött ut och som kanske skulle förtjäna att bevaras.

En av svårigheterna ligger i att hitta de relevanta källorna. I en tid när allt smälter samman, och de geografiska stilinriktningarna alltmer likriktade blir det allt svårare att kunna anta vad en kännare i en viss stad skulle kunna tänkas vilja höra. Och det finns två sätt att se på saken: antingen så sluter vi oss till att vi gemensamt försöker att hitta det allra bästa sättet att spela, eller så förlorar vi vår lokala stilhistoria.

Instrumentteknik

Det första vi trombonister ska försöka inse är att drag och ventiler är samma sak. Det gängse ventilsystemet med tre ventiler har i praktiken sju olika kombinationer (att trycka ner den tredje ventilen motsvarar samma förlängning av rören som att trycka ner ventilerna ett och två). Ett trombondrag har sju lägen och den korrelationen är viktig att kartlägga. Om du spelar ett instrument med fyra ventiler så motsvarar den fjärde ventilen oftast en kvartventil på trombonen.

Transponeringar

Det andra vi ska inse är att instrument som har samma transponering är väldigt lika varandra. Althornet är i stort sett en alttrombon med ventiler. Och bägge är syskon med en bastrumpet i ess. Det är tre olika spelsätt och klangideal, men rent transponeringsmässigt är det samma sak.

På samma sätt hör alla instrument stämda i B ihop. Trombon, eufonium, tenorhorn, ventilbasun. En oktav upp har vi trumpet, flygelhorn, kornett och så vidare. Återigen, och det är viktigt, helt olika spelstilar. Men om vi har avkodat systemet så bör i alla fall inte fingersättningar och draglägen vara det största problemet.

Notläsning

För det tredje måste trombonister vara mästare på att transponera. Vi spelar musik noterad i alla klaver, och i åtminstone två transponeringar.

I notläsning och transponering hör allt ihop. Sammanhangen är genomgripande. Det tydligaste är väl den B-stämda G-klaven och tenorklaven? Det är samma klingande ton på samma notlinje trots att de fasta förtecknen är olika. Det gör det enkelt att spela biinstrument med ventiler, de är oftast noterade i G-klav.

Om du transponerar Ess-stämmor i G-klav behöver du bara byta klave och lägga till tre b-förtecken för att få en fungerande stämma i C-stämd basklav. Enkelt och snabbt.

Ett mindre uppenbart men desto lustigare samband finns mellan barockbastrombonen i F och alttrombonen i Ess. Där motsvarar noterna på samma linje och mellanrum samma inbördes ton på instrumentet. Instrumentets grundton finns på mellanrummet precis under systemet, ett F för bastrombonen i basklav och ett Ess för alten i altklav.

Avvikelser

Ingen regel utan undantag. Bland ventilsystemen finns ett som brukar kallas svenska grepp men som förekommer överallt, särskilt i Östeuropa. För att komma runt det tänker jag på dragets lägen. På min ventilbasun är sjätte läget ventil 2 och 3, på bastrumpeten är det 1 och 3. Och det duger inte att blanda ihop dem.

Notsystemet har egentligen inga undantag, men ibland känns förtecknen lite irrationella. Kom bara ihåg att allt ovan är fusk. Egentligen ska vi veta att det noterade c:et motsvarar grundtonen i intonationen, och så pluggar vi in stämman efter det. Det finns något vackert i att plugga, så för alla deras egen metod. Jag fuskar, och det fortsätter jag med tills det slutar fungera.

Där har du några tanketricks som hjälper. Tänk på saken.

I flera år har jag läst e-böcker. Först på min gamla Palm III, och sedan i mobiltelefonen. Den främsta anledningen till varför jag använder smart-phones är för att det är möjligt att ta med sig flera volymer läsvärd text i dem. Mest har jag läst böcker, naturligtvis. Romaner och facklitteratur. Det mesta jag lärt mig om datorer har jag lärt mig i e-böcker, eller via andra elektroniska media, tämligen lite kommer från tryckta böcker.

Därför har jag en längre tid sett fram emot e-bokläsarens genomslag.

Den första gången jag läste om e-ink-tekniken var för säkert tio år sedan, i en populärvetenskaplig tidsskrift. Skribenten konstaterade att detta var en teknik för framtiden, en teknik som skulle bespara oss från den flodvåg av datorutskrifter som dränker oss just nu. Jag kan säga att redan då såg jag ett användningsområde som ingen har nämnt, och jag undrar varför det inte nämnts än till denna dag?

Noter! Var finns en kontorist som i tio år bär runt på fyrahundra sidor tryckt text, som han läser varje dag? Jag har burit runt på en stor bok med etyder ända sedan jag köpte den i tolvårsåldern. Jag har inte rest särskilt långt utan att släpa med min Arban. Dessutom har den oftast kompletterats med andra etydböcker, stycken, orkesterstämmor och mycket annat.

Från början såg jag inte läsplattan framför mig, jag såg en slags dator monterad på ett stativ, ett digitalt notställ. Jag såg synergier i digitala orkesteruppsättningar, med möjlighet för dirigenten att skriva direkt i partituret de instruktioner han önskade förmedla till den enskilde musikern. Pekskärmar och stylus för att anteckna direkt i noterna. Ganska framsynt, eller hur?

Nu ser jag dock en läsplatta framför mig. Den bör vara tämligen stor, åtminstone som en A4-sida. Den skall ha pekskärm, och möjlighet att spara anteckningar grafiskt precis som jag ritar.

Sen måste ju noterna distribueras på ett bra sätt. Det bästa formatet för noter torde vara PDF. Det är ett format som de allra flesta kan skapa redan idag. Kompositörer och arrangörer skriver ju gärna i olika program som till exempel det utmärkta Sibelius, och de flesta av oss har någon slags PDF-skrivare redan nu.

Papperet som medium måste försvinna. Det ligger verkligen inte i tiden längre. Det är statiskt, opraktiskt och gammalmodigt. Och det gäller för allting. Hur mycket av bokpriset idag är ren materialkostnad? Varför betala en fraktkostnad när internet erbjuder e-boken var som helst, när som helst?

Jag väntar, gör mig inte besviken.