1. Ta dig tid

Du måste ta dig tid. All den tid du behöver. Inlärningen kommer att gå fortare och fortare, men du måste börja där du är idag, du kan inte stressa fram resultat. Se till så att du verkligen är nöjd innan du säger till dig själv att stycket är färdigt. Det är viktigt att samla på sig genomspelningar, så att man har hela stycket i ett flöde som kroppen och sinnet känner igen. Ett sätt att få gratis genomspelningar är att lyssna på stycket när det är möjligt. Det allra bästa är om du kan spela in dig själv, men annars kanske du kan få tag i en inspelning med någon du gillar att lyssna på?

2. Formen först

Musiken kan nästan alltid indelas i stycken och partier, och du behöver nästan aldrig lära dig något ton för ton. För det mesta finns det pusselbitar som återkommer. Dessa bitar sparar tid åt dig.

Lär dig den övergripande formen först. Repriser? Introduktion? Sonatform? Återtagningar? När du skall spela något utantill innebär varje repristecken att du får dubbel utdelning för ditt arbete, återkommande motiv är gratis musik och sekvenser är den vackraste kompositionsteknik som finns. En färgad överstrykningspenna kan vara ett riktigt bra sätt att jobba in formen.

3. Jobba visuellt

Överstrykningspennan är ett av mina favoritverktyg när det gäller att plugga in noter. Med den kan jag tydliggöra hur saker och ting hänger ihop. Jag kan till exempel börja med att förtydliga formen genom att färglägga repristecken, trio och coda. Sen kan jag måla återkommande motiv i samma färg för att visa att de hör ihop. Därefter kan du rödmarkera avvikelser, om motiven fogats samman annorlunda, en vändning går åt ett annat håll eller vad det vara månde. Sådant jag behöver minnas och sådant jag kan hänga upp musiken på. Glöm bara inte att ta kopia på noten, eller flera. Testa olika vinklingar, gör flera analyser. Det tar lite tid, men det är rätt effektivt, och du behöver ju inte spela dig trött medan du gör detta.

Den här veckan sitter jag på jobbet igen. Vi har en uppspelningsvecka innan vi går igång med högvakter och konserter efter helgen. Jag håller på att erinra mig utantillrepertoaren, och övar igång alla biinstrument. Jag förundrade mig först över hur mycket jag hade hunnit glömma över sommaren, men efter en stund var det faktiskt som att minnet vaknade till liv. Jag har inte glömt särskilt mycket, men jag har inte använt utantillrepertoaren på några veckor.

Jag har skrivit en del om noter som kulturbärare och en länk bakåt i tiden. Att noter är källan och ryggraden i vår samlade musikkunskap. Och det är sant, men det som behövs av en god musiker är detsamma som krävs av en god talare: att man läser innantill såsom man skulle läsa utantill. Notstödet är bra, men att kunna sin musik utantill är faktiskt mycket bättre, och att läsa innantill är sällan jättebra.

En musiker som spelar utantill spelar oftast friare än en musiker som står och läser innantill. Det är egentligen samma sak som när man håller tal; den som står lutad över sin text och läser med för lite inlevelse förmedlar oftast ett helt annat uttryck än vad han hade tänkt från början. Dessutom visar den talare, eller den musiker, som exekverar sin framställning utantill att han övat lite mer inför sitt framträdande.

Vid Dragonmusikkåren får man lov att spela rätt mycket utan noter. Det är ju naturligtvis inte aktuellt att ha noter med sig när man rider, och det är inte så säkert att hindra sikten med ett notblad när man skall gå det figurativa programmet heller. Över huvud taget kan det vara praktiskt att inte ha noter med sig, kunskap är inte tung att bära, men böcker är rätt otympliga.

Utantill eller inte?

Jag har stött på många olika inställningar till det här med utantillspel. På musikhögskolan kommer jag ihåg att det liksom inte var något speciellt, utan det ansågs att när man har övat tillräckligt mycket på ett stycke så kan man det utantill också. Eller att det åtminstone inte skulle kräva någon vidare arbetsinsats. Den inställningen tycker jag har flera fördelar. För det första innebär den ingen press. Man kan ett stycke utantill när man kan det, och det är väl inget konstigt med det? För det andra är det indirekt ett erkännande att man behöver repa rätt mycket på ett stycke för att lära sig det utantill.

Någon direkt undervisning i att lära sig musik utantill har jag aldrig fått, men jag drar mig till minnes en kurs i analys och instudering som handlade rätt mycket om musikens form, och dess motiv. Jag kommer inte ihåg att jag använde trombonen särskilt mycket alls i samband med den kursen, fast tanken var nog inte helt fel. Om man utgår från att utantillspel handlar om överinlärning så var det nog helt rätt metod att sitta och analysera musiken takt för takt och till och med ton för ton.

Men om man verkligen skulle gå in för att spela mer utantill? Om man redan från början skulle ha det som en premiss att det här stycket skall framföras utantill? Måste man tänka om då? Det tror jag nog att man behöver, särskilt om man inte har den obegränsade tidsrymd som man ibland åtnjöt vid musikhögskolan. Jag har emellanåt önskat att jag haft en bättre metod kring utantillspelet än att bara stå och råplugga repertoaren.

Att lära sig hur man lär sig

Det tar tid att lära sig saker utantill, men det går fortare och fortare ju mer du håller på med det. När jag började spela mycket utantill i offentliga sammanhang kände jag först att det var ett stressmoment. En ytterligare osäkerhet som jag absolut inte behövde. Men med tiden har jag insett att vinsterna är så mycket större än arbetsinsatsen.

Det är bra att spela utantill, och jag tror att man skall börja med det tidigt, och på ett lustfyllt sätt. Jag har sneglat lite på Suzuki-metoden, och känner att där har jag nog missat något. Om jag hade varit Suzuki-trombonist från början så hade den här delen av mitt jobb varit rena barnleken.

För mig återstår det nog att plugga vidare. När jag verkligen kan ett stycke så kan jag det utantill också.

Detta är personliga observationer, jag är inte läkare, ortoped eller över huvud taget sakkunnig inom något annat än musik.

Första tiden

Till att börja med är man väldigt handikappad. Förbered dig. Samla tankarna, samla tålamod. Om du har en box med tv-serier som du inte har hunnit se tidigare så har du chansen nu. Kroppen skall läka ihop, och du skall vila. Ta det lugnt, och försök att njuta av ledigheten även om du måste sitta mycket stilla.

En vän frågade om det inte var skönt att slippa ha ångest för att man inte övar. Jag svarade tvärt nej, och att jag hellre övar än låter bli i alla fall. Men det ligger mycket i det, att man för en gångs skulle slipper ha ångest för att man inte övar.

Så snart det är dags skall du komma igång med sjukgymnastik. Börja röra dig, ta promenader. Om du träffar en sjukgymnast så får du utmärkta övningar av denne, annars kan man ladda ner övningar via Google.

Komma igång

Att börja öva är ganska jobbigt. För mig tar det vanligtvis ungefär en vecka från noll till användbart, efter en semester eller om man varit ordentligt sjuk. Därefter tar det någon vecka till för att få upp orken och tekniken till max igen. Att jobba upp sig från ett armbrott tar naturligtvis ännu längre tid. För det första rör det sig om att låta armen läka och när man väl har rörlighet nog att försöka så har man uthållighet för övningspass som är några minuter långa.

Börja därför mjukt. Ta god tid på dig och planera framåt. Långa toner, och mjuka övningar för att stärka upp ambisen. När man brutit armen får man ta det försiktigt. Gör korta pass i början.

Aldrig jobba för raskt

Efter en tid går det hyggligt. Man skulle kunna säga att man kan spela, bara inte för fort och inte för länge. Det är en farlig tid, och jag gick in i väggen ordentligt. Jag körde för hårt för tidigt, och det är så lätt att göra så. Man vill ju vara igång, man vill bli frisk, men det får naturligtvis rakt motsatt effekt.

Efter att ha gjort allt jag kunnat i några veckor var jag plötsligt på väg bakåt. Jag fick mer och mer ont och orkade inte alls spela mer. Den episoden sammanföll med semestern, så jag packade ihop basunen och gav mig ut på fotvandringar istället.

I efterhand har jag slutit mig till att jag förlorade minst två månader på att inte ta det lugnt. Det hade varit mycket bättre om jag fortsatt att öva försiktigt och med ett större tålamod.

Återgå till det normala, eller?

Målet är från början att man skall bli samma musiker som man var innan man skadade sig, men den målsättningen förändras med tiden. När man väl är bra i kroppen och redo att spela så har man hunnit bli en helt annan musiker, och en annan människa för den delen. Jag har tankar och idéer idag som jag aldrig någonsin skulle ha haft om jag inte bröt armen. En av de saker jag har blivit bättre på är att lyssna på musik. Jag har handlat på mig fler cd-skivor än jag köpt på många år. Från början var det mest en fråga om att jag äntligen hade fått ordentligt med fritid, men efterhand har det visat sig viktigt för mitt eget musicerande att lyssna på fler och fler influenser.

På många sätt känner jag mig mer mogen idag, och jag är mycket tacksam för de månader av eftertanke jag fick denna sommar.

De tidigare inläggen i serien om övning kan läsas här.

Det finns en viktig tröskel där. Om man hade disciplin nog att följa sina idéer, disciplin nog att följa planen, skulle man åstadkomma fler mål med bättre resultat då?

Det finns alltid hinder att försöka övervinna. Tidsbegränsningen är ett ständigt exempel; stressen att hinna med uppdragen, övningen, familjen och kanske lite fritid ibland. Om man till detta lägger en ständig ström av nya tankar och idéer så tar tiden slut och utbrändheten hägrar. Hinder finns det gott om.

Jag kan tänka mig två motmedel. Det ena är att så fullständigt gå upp i sin huvuduppgift att man bortser från alla andra saker. Kanske måste man acceptera att det inte finns tid till några fritidssysslor? Kanske finns det inte möjlighet att följa alla de idéer man får? Eller så måste man disciplinera sig för att hålla koncentrationen.

Att acceptera disciplin och försakelse är egentligen ganska främmande för mig. Jag är nog en ganska lat människa, och jag är alldeles för intresserad av alldeles för många saker. Därför måste jag vara hård mot mig själv. För mig handlar inte livet om att välja, det handlar mer om att välja bort allt annat. Ställs jag mot väggen blir jag alltid musiker i slutändan. Om bara tiden finns och jag får vara frisk så övar jag mina timmar varje dag. Därför har jag accepterat att jag behöver mönster och metod.

Varje gång jag övar så landar en eller flera tankar och idéer på det anteckningsblock som jag alltid har med mig. Dessa sorterar jag sedan ner i ett rätt bra system där de kan ligga till sig och där jag med jämna mellanrum får en påminnelse om att de existerar. Jag sorterar ihop idéer som hör ihop med varandra och ibland när jag har haft tillräckligt många eller tillräckligt bra idéer om något så beslutar jag mig för att jobba med just den frågan. På så sätt har jag det bästa av två motsatser; jag får massor av idéer, men jag tar mig bara an de allra bästa.

En annan sak som är nyttig är förmågan att kunna bestämma sig för när en sak är avslutad. Man kan alltid förbättra saker och ting. Man kan måla vidare, i allt tjockare lager, man kan skriva om samma manuskript eller partitur hundra gånger, men ibland är det mycket värt att bara få saker och ting ur händerna. Det handlar nog ofta om en avvägning mellan arbetsdisciplin, att få saker gjorda, och resultatdisciplin, att inte göra något halvdant.

Levande musik är förresten något helt annat. Samtidigt som vi kan öva i all evighet så finns det ingen möjlighet att förbättra det som du står och framför just i den stunden. Det enda vi kan göra är att försöka skaffa oss tillräckligt stor överkapacitet, och bestämma oss för att när ridån går upp då är arbetet klart.

Så var noga med vilka projekt du tar dig an, tacka inte ja till något som du inte tänker slutföra, och se till så att du får det du jobbar med ur händerna. Det är ett effektivt recept på balans i arbetet som är väldigt svårt att applicera på verkligheten.

Det känns lite som att jag hycklar; när jag jobbar spelar jag sex timmar där och ändå övar jag två timmar till senare på kvällen. Om det nu är möjligt att spela åtta timmar per dag så skall man väl alltid göra så? Men det är inte riktigt sant, jag övar betydligt hårdare än jag spelar på jobbet. Dessutom måste man faktiskt tillstå att den styrka och uthållighet man åtnjuter som militärmusiker är något av en löneförmån, om man bara har energin och tiden att öva sig på lite riktig musik mellan varven.

Dessutom kan man enkelt konstatera att min filosofi fungerar. Jag blir en bättre trombonist när jag har tid nog att öva enligt en bra plan. När tiden inte finns måste man lägga väldigt mycket energi på att fokusera, och att öva så koncentrerat som möjligt. Man kan inte bry sig om klockan utan man får jobba på. Helt fel enligt min egen metod, men när man inte har något val får man göra det bästa av situationen. Alltså spelar jag på jobbet, och övar så mycket som möjligt enligt plan, och när tiden inte räcker så övar jag resten i alla fall. Man blir ganska sliten, men om man får någon dag på sig att vila så är man rätt snart i form igen.

Och jag får fortfarande resultat. Om inte annat så hjälper tidspressen till att höja koncentrationen.

I slutändan så handlar nog allt om driv. Om man håller sig motiverad kan man nog göra lite vad som helst oavsett förutsättningarna.

Planera uppifrån och ner

En målsättning får gärna vara halvägs till en dröm. Meningen är att åstadkomma något nytt, att gå ett steg längre. Tänk också på att en riktigt bra målsättning kan delas upp i delmål.

Börja planeringen med att sätta målet, exempelvis en konsert några månader in i framtiden. Steg två är att definiera delmål, kanske ett stycke i taget. Bygg sedan på övningen, vecka för vecka. Jag brukar börja med den sista veckan inför en konsert eller provspelning, och sedan jobba mig bakåt tills jag kommer till dagens datum.

Tänk hela tiden på att din målsättning, i det långa perspektivet likaväl som det korta, måste vara realistisk. Om du är ute efter att öka din övningstid så tänk på att öka den stegvis.

Tänk också på att det tar väldigt mycket tid att bli ”bättre” på att spela. Det tar mindre tid att lära sig spela ett visst stycke eller att lära sig spela med en snabbare dubbeltunga. Ett mål som är för diffust är svårt att uppnå.

Gör en översikt

Så vad är din målsättning? Vad vill du uppnå i det närmaste? Har du något problem som måste lösas? Något stycke du vill lära dig?

Naturligtvis skall man ha flera målsättningar samtidigt. Varje gång du lyfter ditt instrument så strävar du ju efter att få den allra vackraste ton, den rikaste klang och det är ju inte svårt att trigga sig själv till att spela snabba passager så fort som möjligt. Många målsättningar sköter faktiskt sig själv.

Uppföljning

Ingen målsättning utan uppföljning, och enda chansen att följa upp din målsättning är att dokumentera den. Sätt en bock i din kalender på varje övningspass som du genomför. Se också till så att du har möjlighet att skriva ner de tankar du får under själva övningspasset, och använd dessa i utvärderingen. När du har övat dagens sista pass kan du väl sätta dig ner och fundera lite, se över dina anteckningar och justera planeringen för morgondagen.

Uppföljningen ger dig värdefull erfarenhet. Det du antecknar och kommer ihåg från dina övningspass, det kan du jobba vidare med. Det du inte skriver upp kommer säkert att dyka upp i ditt huvud nu och då, men mer sporadiskt. Du kan jobba vidare med det också, men utan organiserad struktur så blir arbetet mer ineffektivt.

Återkopplingsarbetet går som i en cirkel, du planerar din övning, sedan övar du, därefter gör du en liten återkoppling där du analyserar hur övningen har gått och sedan planerar du övningen igen. Egentligen pågår det här hela tiden, man analyserar och förändrar sitt spel hela tiden. Det jag tycker är bra är om man gör det lite mer kontrollerat.

Så sätt dig ner emellanåt och fundera över hur det går. Använd planeringen som utgångspunkt. Har du gjort anteckningar under själva övningen så skall de naturligtvis också fram nu.

Övning som produktivitet

Jag använder mig av olika populära produktivitetstekniker som exempelvis Getting Things Done och Pomodoro-tekniken. Att hantera sin övning som produktivitet är helt rätt för mig. Vissa perioder av mitt liv har jag helt enkelt bara gått upp ur sängen för att kunna öva, men nu på senare år är det faktiskt lite svårare. Jag behöver skapa förutsättningar och sätta upp små korta mål för att behålla min motivation.

För att följa upp övningsarbetet har jag ett anteckningsblock med mig när jag övar. Där kan jag skriva ner precis allt som stör övningen, om någon övning börjar kännas meningslös, eller om jag får någon idé om hur övningspasset skall ändras.

Utvändig återkoppling

Ibland använder jag en inspelningsapparat för att höra hur läget är, och rätt ofta frågar jag folk i min omgivning vad de tycker. Återkopplingen från andra människor är direkt, rak, och för det mesta effektivare än att fundera över vad du själv känner om ditt spel. Om någon hör dig spela kan de direkt meddela vad det är man hör. Den typen av återkoppling är grymt effektiv.

Behovet av återkoppling

Så länge det känns bra att öva behöver jag knappast sköta mina återkopplingar på ett organiserat sätt. Det lär gå framåt ändå. Men det är likväl bra att organisera ett forum med sig själv för återkoppling vare sig det går bra eller dåligt just för tillfället. Om allt känns super blir ju återkopplingen kort och glädjande, men det är bra att den finns där för de perioder då saker och ting inte går så bra.

Använd återkopplingen för att hitta dina problem. Se då till att lösa dem också. Om du ofta blir störd av andra under din övning så behöver du berätta för din omgivning om hur viktig din övning är, om du stör grannar så att de knackar i väggarna så behöver du se över din övningsmiljö.

Det är i återkopplingen som vi hittar vägen framåt.

För att öva bra behöver man ha ett bra fokus. När du har ett bra fokus är du inte störd av din omgivning. Jag brukar få en massa olika idéer när jag övar. Tankar som tränger sig på angående företagande, bloggande, fotograferande, praktiska detaljer eller livet i stort. Det är oerhört störande för övningen, men otroligt kreativt i sig självt. Därför ser jag alltid till så att jag kan skriva ner det jag kommer på. På så sätt är det borta ur huvudet, men kvar för senare handläggning.

Tekniska hjälpmedel

Känner du till Pomodoro-tekniken? Den går ut på att man kan jobba koncentrerat med en uppgift under en viss tid. Hela konceptet bygger på att skapa en kort målsättning, och delar in sin arbetstid i överskådliga bitar. För egen del har jag också insett att det går att jobba med vad som helst, hur tråkigt det än må vara, i tjugofem minuter. Så ibland ställer jag min timer på 25 minuter, biter ihop och jobbar på.

Jag tycker att en tickande köksklocka är otroligt störande, så jag använder en timer i min mobiltelefon. Jag har laddat ner ett program som heter SimpleTimer från Fann Software och det fungerar utmärkt på min HTC HD2, eller på andra Windows-telefoner. Jag är övertygad om att det finns liknande program till de flesta smarta telefoner. Förmodligen finns det applikationer framtagna direkt för pomodoro-tekniken också, men det här är enkelt och kan användas till andra saker.  Huvudsaken är att man har möjlighet att ställa ett räkneverk på tjugofem minuter och få ett larm när man är färdig. SimpleTimer har möjlighet att ställa sex timers samtidigt, så man kan lägga upp flera pass i taget.

Förenklad planering

En av fördelarna är att man i stort sett får halvtimmespass vilket dels gör det flexiblare att planera, men också gör det möjligt att hinna ett pass även om man inte har en hel timme ledig. Annars finns ju alltid risken att man låter bli, bara för att man ändå inte hinner hela passet. Att tänka så är faktiskt helt rätt ur koncentrationshänseende, halva pass är inte bra för koncentrationen, men ibland är det minst lika viktigt att man övar som hur man övar.

Finna fokus

Att finna sitt fokus är en fråga om övning i sig. Man övar upp sin koncentrationsförmåga när man övar över huvud taget. Målet är att fina ett sinnestillstånd där störande tankar och yttre stimuli inte riktigt registreras. De bara glider över medvetandet. Upplevelsen kan ibland vara att man står och tänker på allt möjligt, men att det inte stör nämnvärt, och ibland kan man faktiskt känna sig helt tom i huvudet.

Jag upplever ett fokuserat sinnestillstånd som väldigt positivt. Jag blir upplyft, och känner att mitt spel är så bra det faktiskt kan vara i den stunden.

Det kan vara svårt att finna sitt fokus på beställning, så se till att du övar det så bra som du kan, leta alltid efter rätt sinnesstämning när du övar, och försök komma ihåg hur du tänkte för att hamna där.

En liknelse

Inom optiken avser fokus den punkt där skärpan är som skarpast. När vi fotograferar talar vi om skärpedjup, det område där vi upplever att vi har skärpa på bilden. Att finna fokus när vi övar handlar om att koncentrera sig helt på en enda punkt. Ju bättre vi fokuserar desto bättre skärpedjup kommer vi att få. Direkt översatt kan man tänka på fokus som det perfekta resultatet, och skärpedjupet är allt det som klingar väl. Genom att fokusera på mikroaspekter i vår övning höjer vi det genomgripande resultatet.

Upplevelsen av en god koncentration beskrivs ofta olika av olika människor. Det finns goda lärdomar att hämta hos mästare på meditation och yoga, men det finns ännu bättre lärdomar att finna hos dig själv. För mig känns en utmärkt koncentration inte som något jag behöver anstränga mig för att bibehålla. Det känns som om alla tankar bara glider utanpå sinnet, utan att få fäste, och så står man bara där och hör sig själv spela.

Koncentration kan också definieras som riktad perception. Att man medvetet vänder sitt sinne mot en uppgift, eller ett intryck. Det här tycker jag är mer arbetsamt, och det är ofta under övningen jag upplever riktad koncentration.

Koncentration kan störas. och tappas. Naturligtvis av yttre stimuli, som en ringande telefon på fjärde raden, eller av inre tankar, som när man frågar sig själv om man verkligen stängde av kaffebryggaren i morse. Det här är ganska svårt att skydda sig mot. Det enda motmedel jag litar till är överinlärning, fast det finns de som försöker träna upp sin koncentration och nå en ökad, eller förhöjd, medvetandegrad.

Koncentration för övning

Att kunna hålla en god koncentration när vi övar är en av de viktigaste faktorerna för att kunna [länka] öva effektivt [länka]. Övningen i sig är en slags mental träning där vår koncentration skall höjas, och en överinlärning skall göra oss kapabla att spela vidare fastän något stör oss. Helst skall vi försöka lära oss att skydda vår koncentration när vi övar så att vi kan skydda vår koncentration när vi spelar. Vi övar på att koncentrera oss in i musiken, och att hindra störande stimuli, yttre och inre, från att tränga sig in i processen.

Själva tricket är att låta alla tankar glida undan, och ägna sinnet åt uppgiften. De tankar som likväl biter sig fast måste vi försöka att antingen skjuta undan, eller processa så snabbt och effektivt som möjligt.

Hjälp upp koncentrationen

Ett sätt att göra det enklare att hålla koncentrationen är att skärma sig från störande stimuli. Att helt enkelt skapa sig en miljö där man kan öva väl. Stäng av mobilen, datorn, tv:n, radion och allt annat som kan propsa på din uppmärksamhet. Se också till så att du har ett anteckningsblock för att processa de idéer och tankar som dyker upp och som du inte bara vill knuffa undan ut i glömskan. Jag har upptäckt att jag får massor med idéer när jag övar, så anteckningsblocket är kanske mitt viktigaste verktyg i övningen just nu. Där skriver jag ner allt jag kommer att tänka på. På så sätt kan jag låta tankarna lämna huvudet utan att känna att jag tappar bort dem.

Planera din tid

I dag jobbar vi alla hela tiden. Vi är alltid tillgängliga, och vi löser problem och uppgifter allteftersom de dyker upp. Jag tycker det är bra, det är så jag vill arbeta, men jag försöker att skydda och prioritera det projekt jag tycker är viktigast. När jag övar stänger jag av mobilen, och skyddar mig så mycket som möjligt från inre störningsmoment.

För att hålla disciplinen under övningspassen är det bra om du planerar din tid noga. Den tid som är avsatt till övning skall stå helt i särklass mot all annan tid. Planera andra aktiviteter som du måste göra så att de inträffar under din paus, eller planera din övning utifrån de avtalade tider som redan står i din kalender.

Det är mycket du skall hinna med i övningen; uppvärmning, teknik, stycken och biinstrument. Förmodligen hinner du inte med allt varje dag, så din planering bör innefatta hela veckor. Hur mycket du hinner med varje dag märker du, och genom god återkoppling kan du hela tiden utveckla din plan för att bli så effektiv och givande som möjligt.

Effektiv paus

Det är fel att tänka på sin paus som dödtid. Med en bra planering så kan du använda tiden bra ändå. Det finns massor med meningsfull sysselsättning som i alla fall måste bli gjorda; studier, företagande, bokningar, kunder och allt möjligt annat som står på våra att-göra-listor. Det är heller inte fel att hinna med att sköta sin fysik, sitt sociala umgänge, och att städa sin lägenhet emellanåt.

Så tänk istället på din paus som något effektivt. Något som avlastar ditt sinne när du verkligen övar. Allt det som tränger sig på, alla tankar som stör vår koncentration, kan skrivas ner på en lista och bordläggas till dess att övningspasset är över. Övningspasset kan bli ett slags paus från mobiler och mailkonton, på samma sätt som pausen är en vila från instrumentet och musiken.