Jag tycker att det här är rätt intressant. Själva datorn skulle ha kunnat vara tänkbar om jag var ute efter att köpa en ny dator. Jag skulle kunna använda den som bärbar dator när jag inte använder den som notställ, och det är alltid en fördel när saker kan användas till mer än en sak. Prislappen är klart avskräckande för mig, men det största problemet är att systemet inte är tillräckligt smidigt.

Idén är rätt

Meningen med att ha sina noter digitalt är i första hand att få dem mer portabla. I en perfekt värld kan du bära med dig, inte bara ditt eget bibliotek, utan hela världens notutbud. Med den här produkten har man tappat bort det lite grand. Det går att köpa en speciell väska till notstället så det verkar inte vara frågan om att stoppa ner datorn i trombonetuiet. Rätt långt från en Kindle.

Som grundidé är det egentligen enkelt att tänka sig en notläsare. Det är samma sak som en e-boksläsare, med en stor skärm och kanske möjlighet att bläddra med en pedal. Att montera skärmen på en egen fot tycker i alla fall jag är att gå onödigt långt. Vill man arbeta lite mer avancerat så borde en hel ensemble kunna jobba med samma notmaterial i realtid. Det borde vara möjligt att dela anteckningar och dylikt över WiFi. Det jag har fått reda på antyder att MusicOnes notställ inte riktigt är där. Det går att dela notmaterial, men det kräver en del hanterande av filrättigheter och liknande. Och om hela ensemblen sitter och antecknar i samma fil riskerar man synkroniseringsproblem.

Fler och fler aktörer ger sig in i det här, och det finns ju helt klart en marknad. Men det finns ett par problem kvar att lösa. Till exempel undrar jag om hela marknaden kommer att kunna enas om ett filformat, eller om det kommer att gå som med e-bokläsarna där man måste köpa en läsare för varje distributör. Med det i åtanke är det nog helt rätt att köpa en bärbar PC där man ändå kan installera flera olika mjukvaror.

Egna lösningar

I väntan på den perfekta produkten måste vi se oss om efter substitut. Det finns produkter som monterar en iPad som ett notställ. Jag har själv genomfört försök att lägga in noter i en Kindle. Det är möjligt, men långt ifrån perfekt. Jag kan tänka mig att det bästa just nu är att läsa noter som PDF-filer på en läsplatta, exempelvis iPad.

En annan sak som är lite intressant att fundera över är mjukvaran, PowerMusic. Den kan man tydligen köra i vilken Windows-dator som helst, från XP och senare. Det skulle vara intressant att testa den i en windows-tablet av något slag.

Koncept för framtiden

Jag hittade min drömprodukt i förarbetet till det här inlägget. E-paper Music Score finns tyvärr bara som koncept, men den har just det jag letar efter. Den är lätt att bära, har stor display och kan enkelt ställas upp på ett notställ. Men det är något för framtiden, alltså.

Jag har startat bloggen Vid Dragonmusikkåren. Den ligger under försvarsmaktens bloggportal och har legat uppe i några veckor nu. Ett par av mina kollegor har börjat blogga också, så vi får till en liten skrivargrupp där.

Vid Dragonmusikkåren kommer att rapportera om aktuella händelser vid Sveriges enda ridande musikkår, och jag tror att du kommer att känna igen upplägget lite från den här bloggen.

Tanken är naturligtvis att jag skall fortsätta att skriva här, men att skrivandet på den nya bloggen skall kunna korsbefruktas med materialet härifrån, och vice versa. Kanske kan jag få igång nya tankebanor och hitta fler uppslag när jag nu äntligen fritt och utan kval kan skriva om mitt egentliga arbete?

Kanske kommer det också att leda till att den här bloggen förändras? Vad ska vi egentligen ha den här bloggen till? Vad vill du läsa om?

Jag kommer att vara med och sjunga i Hedvig Eleonora Vokalensemble, en vansinnigt trevlig kör för unga vuxna som sattes upp så sent som i höstas. Sången är något jag gör för ros skull, för att det är en så ren känsla att använda kroppen direkt för att skapa musik. Kom gärna och lyssna på kören! Vi sjunger Yves Castagnets Messe Salve Regina, ett verk för två orglar och stor kör. Det är första gången som det framförs i Sverige.

Samma kväll sitter jag i trombonsektionen när Lilla Kören sjunger Bengt Hambraeus St Michaels Liturgi. Besättningen är kör, två orglar, tre tromboner, slagverk och elbas. Det är spännande musik och framförs under programpunkten Skräck! klockan 22:30. Missa inte det.

Det kan vara svårt att motivera sig att öva vidare. Det är ingen utmaning om man inte ser några förbättringspunkter. Det kan framför allt vara enkelt att prioritera andra saker framför övningen.

Det är ju hybris, naturligtvis, att tro att man inte behöver öva, och om man låter bli så resulterar det ju alltid i att man spelar under sin förmåga. Och långt under sin förväntade förmåga.

Vi behöver motgångar

Om man har bekymmer med något så är det enkelt att öva. Man vet precis var man skall lägga sin energi. Problemet är definierat och man kan sätta fingret exakt var i noterna man skall jobba vidare. Naturligtvis kan det vara motigt, man kan ha svårt att motivera sig att jobba vidare om saker och ting är alldeles för svåra också. Men jag tycker helt klart att det är svårare när man är nöjd med allting.

Dessutom är vi kanske inte vana vid att jobba i medvind. Vi övar ju hela tiden för att bli bättre. När vi plötsligt blir det måste vi börja öva för att bli ännu bättre. Det gäller att ha en ordentlig progression framför sig, att ha en plan som sträcker sig bortanför de mål som du faktiskt verkar ha uppnått.

Skapa dig svårigheter

Ingen av oss kommer väl någonsin tro att vi är färdiga som musiker? Vi kan alltid lyfta något parti lite ytterligare, förbättra någon frasering, eller bara ge oss själva lite rutin inför nästa spelning. Om inget annat verkar fungera kan du alltid damma av något riktigt svårt stycke som du haft bekymmer med förut. Men om det absolut inte är prioriterat kan du jobba med att lära dig lite mer av din aktuella repertoar utantill. Försök att hitta konstruktiva problemställningar som för dig framåt nu när du är i ett sådant drömläge för att förbättra dig själv.

Det kan säkert vara läge att gå och träffa en mästare. Kanske ska du ta några privatlektioner? En svårighet som alltid uppstår när någon annan lyssnar är att man får lite nerver. Hemma i övningsrummet kanske man är världens skickligaste musiker, men om någon sakkunnig lyssnar, då kan man få lite darr i manschetten ändå.

Vilket är ditt ultimata mål?

Varför håller du på med musik egentligen? Vad är det du vill förmedla? Nu har du möjlighet att jobba med just det. Försök att hitta ditt alldeles egna uttryck i den musik du jobbar med.

Gör en inspelning med dig själv. Ta tillfället i akt att dokumentera det du håller på med just nu så att du kan lyssna på dig själv en annan gång när det inte alls går som det borde. Eller så kan du vänta ett para dagar, och om du är lika nöjd med din inspelning kan du väl lägga ut den på YouTube. Om du inte trivs med att synas själv kan du spela in en video med passande fotografering och sedan lägga din inspelning som ljudspår till, det kan bli hur bra som helst. Suverän marknadsföring, och helt klart roligt för oss andra att lyssna på!

Trots min föresats vill jag nu skriva ett litet inlägg om varför jag bloggar. Jag har gjort det en gång förut, alldeles när jag började, men saker och ting har ändrats sen dess.

För det första är det naturligtvis så att jag gillar att skriva.  Och jag älskar att ni läser det jag skriver. Jag har börjat upptäcka vissa ord som jag är rätt ensam om att skriva om, och när jag skriver om dessa saker så får jag massor av läsare. Vissa inlägg är riktigt lyckade och blir lästa om och om igen av nya och gamla läsare. Det är det roligaste med att blogga, och bloggen har på sätt och vis fått sitt eget liv.

Idén

Från början var tanken att bloggen skulle användas för att skapa trafik till vårt bolags egentliga hemsida. På bloggen skulle vi skriva om våra pågående projekt, tankar om musik och samtid och en massa annat som skulle väcka läsarens uppmärksamhet och leda till att vi fick fler kunder. Det har inte gått jättebra.

För det första så är det nästan uteslutande jag som skriver här. Elisabet har skapat två inlägg så långt, Anders har inte publicerat ett enda. Så tanken att det skulle röra hela vårt bolag har liksom fallit. Det här är min blogg.

För det andra är det väl helt enkelt så att ingen letar efter frilansmusiker online och på måfå? Om du vill ha tag i musik vänder du dig till någon, eller några, som du redan känner till. Har dessa tillfrågade inte möjlighet att hjälpa dig så brukar det gå att få vidare hänvisningar. Våra kunder möter vi oftast genom kontakter, eller genom riktad marknadsföring.

Bloggens framtid

Så vad ska jag göra med bloggen? Borde jag bryta loss den från bolagets hemsida, flytta den någon annan stans och använda den som en riktig blogg? Kanske rent av börja lägga ut några annonser och försöka tjäna lite pengar på mitt skrivande? Det skulle förmodligen leda till att hemsidan blev helt bortglömd, och jag har ingen aning om vad som skulle hända med bloggen.

Eller varför inte börja blogga på heltid? Lägga upp några väl utvalda annonser, skriva en e-bok och försöka leva av mitt skrivande? Jo, för det första för att jag är så väldigt nöjd med mitt jobb som musiker, och har inga planer just nu på att göra något annat. För det andra för att jag tror att mitt ämne är alldeles för smalt, särskilt om jag ska fortsätta skriva på svenska. Dessutom är det rätt bekvämt att blogga som jag gör. Idén bygger på rätt få inlägg. Jag skriver när jag hinner, när jag har lust, och när jag har inspiration. Därför behöver jag till exempel aldrig skriva om att skriva, även om jag gör det idag. Så någon copywriter kommer jag nog aldrig att bli. Idag går inte bloggen före något annat, och jag prioriterar alltid övningen framför skrivandet. Jag trivs i just det här läget.

Min blogg tränger sig inte på. Du läser det du vill läsa av det som jag vill skriva. Är inte det en ganska bra överenskommelse?

Jag kommer att fortsätta skriva. Det jag bloggar om handlar om verkligheten. Det är aldrig så aktuellt som det är tidlöst. Mitt skrivande handlar sällan om den rådande flugan, och inte min musik heller. Jag tänker mer på att hålla en disciplin, öva på rätt sätt och att jobba på de värden som består. Musiken jag jobbar med är väldigt långsiktig, och mitt skrivande följer naturligtvis samma mönster. Du ska kunna slå upp något av mina gamla inlägg och finna en del glädje i det oavsett när du läser det. Det jag skriver får inte vara tomt innehåll bara för att uppdatera bloggen. Bättre då om jag uppdaterar sällan, och med urskiljning.

Detalj av ventilbasunen

För inte ens två veckor sedan fick jag hem en alldeles ny ventilbasun. Ikväll kommer det första tillfället att få höra den. Dragonmusikkåren spelar en marschkonsert på Musikaliska, Nybrokajen 11, klockan 19:00. Vi använder oss mycket av gamla klassiska kornetter och basuner. Kom gärna dit!

Det är roligt att skriva om ventilbasuner, för jag får så många läsare då. Att jag brinner för den svenska instrumenttraditionen vet vi ju alla sedan tidigare. Men jag tror inte att jag är ensam om det, många läser mina inlägg om gamla instrument. Ändå är det inte är farligt många som skriver om samma sak. Det leder till att jag har rätt bra träffbild i Google på sökordet “ventilbasun” just nu.

Att spela in ett nytt instrument

Under några dagar var jag väldigt nöjd med basunen, den var suverän. Men så kom några dagar med tvivel. Jag tyckte inte att den inte stämde som den borde, att den över lag var på tok för låg. Men läget har verkligen stabiliserat sig under den senaste veckan. Basunen klingar helt rätt, och den stämmer som ingen annan basun jag spelat på. Dessutom är den tät i ventilerna, och den känns liksom fräsch. Jag antar att jag blir mer och mer inspelad på den, men jag kan egentligen inte sånt där, för jag är inte så van att spela helt nya instrument. Ibland känns den fortfarande lite rå, lite styv och den överraskar mig titt som tätt. Egentligen så är det väl för tidigt att sätta sig till konsert med ett såhär pass nytt instrument, men när alternativet är att spela på min gamla ventilbasun så är det här förmodligen bättre ändå.

Klangen har jag varit nöjd med hela tiden. Den låter precis som den ska. Den senaste veckan har jag funderat en hel del över hur munstycket borde vara beskaffat. Om det skall låta ventilbasun underlättar det att använda ett ventilbasunmunstycke, men det är svårt att få tag i ett bra sådant. Jag har ett sedan tidigare, men det verkar inte vara helt bra för det här instrumentet, så just nu spelar jag på ett Marcinkiewicz modell 10.

Nya generationer, nya instrument

Det är väldigt roligt att höra vilket intresse det här instrumentet har väckt på sina håll och kanter. Duktiga musiker som har spelat ventilbasun hela sina liv frågar hur det går, vissa verkar läsa bloggen, och de håller sig informerade. Den här ventilbasunen verkar beröra. Många frågar om den har svenska grepp? Låter den rätt? Blev den bra? Ibland anar man att någon tycker att man gjort lite fel: kunde du inte ha hittat en riktigt bra gammal basun istället?

De här frågorna kanske visar att det finns en liten marknad för nytillverkade kornetter och ventilbasuner? Kanske ska vi som håller på med det här sluta att nöja oss med de gamla trötta instrument som tidigare generationer har lämnat till oss? Hur ska vi kunna överträffa våra idoler om vi bara använder de instrument som överlevt? För tro mig, det är inte de bästa lurarna som har legat oanvända. De bästa instrumenten är mer eller mindre utnötta idag. Vi behöver nya basuner, nya kornetter, och vi behöver de här instrumenten för att de är en del av vårt musikarv.

Jag använder bastrumpet varje gång jag spelar uppsuttet, alltså på hästryggen, men jag tänker oftast inte på det som en bastrumpet, utan snarare som en slags ventilbasun eller en trombon med knappar. Det skulle kunna vara möjligt att använda tromboner uppsuttet också, The Mounted Band of the Blues and Royals i Storbritannien gör så, men det skulle innebära att man rider med fottyglar. Det är en rätt stor omställning för både ryttare och häst. Nej, bättre då att fortsätta använda bastrumpeter.

Nya bastrumpeter

Bastrumpeterna vi har haft på Dragonmusikkåren sedan jag började där är rätt illa medfarna. De har helt enkelt bankats till av hårt bruk under bortåt ett decennium. Så de mår helt enkelt inget vidare. Den bästa är konstant för låg, men stämmer invärtes. Den sämsta är konstant för hög och stämmer inte alls.

Nu är det äntligen dags att skaffa nya bastrumpeter, och vi har vänt oss till Stockholms brassinstrumentmakare. Lars Gerdt har gjort några erkänt suveräna bastrumpeter, och det faktum att han finns så nära gör det möjligt att samarbeta kring vissa designfrågor. För oss är det till exempel viktigt att instrumentet har sin balans så centrerat som möjligt då vi bara har möjlighet att hålla det med ena handen. Och hos Lars får man som man vill. Det är faktiskt otroligt lyxigt att få mönstersy sitt instrument på det här sättet. Och om bastrumpeterna sedan blir lika bra som de vi har provat såhär långt då kommer det att bli så otroligt mycket enklare att spela bastrumpet till häst framöver.

När min Gerdt-tillverkade ventilbasun levererades kom jag verkligen igång med att öva ventilinstrument. Tidigare har jag övat väldigt resultatinriktat, och försökt att lära mig just det stycke som skall framföras. Nu har jag äntligen börjat öva som jag övar på trombonen: med en helhetssyn och en vilja att driva tekniken framåt. Och det beror helt på att jag för första gången har ett ventilinstrument som låter bra och som jag står ut med att öva på. Ventilbasunen har på kort tid fått mig att bli en mycket bättre brassmusiker, och det skall bli väldigt intressant att se vad som händer när vi får bastrumpeter som håller en riktigt hög standard.

Bastrumpetens många roller

Vi använder inte bastrumpeter riktigt så som de används på Operan eller i den klassiska musiken. För det första har vi en hel skog. På senare tid har vi till och med ersatt våra althorn med bastrumpeter i ess. Om man bortser från att de används som horn och tenorer så har vi i  den ridande musikkåren alltså inte mindre än fyra bastrumpeter i spel samtidigt. Det är ganska ovanligt, och jag tror att man får leta upp ett “Drum and Bugle”-band någonstans ute i världen för att hitta något liknande.

Jag vet att många tror att det blir ganska grällt med fyra bastrumpeter, men jag kan faktiskt meddela att det fungerar bättre än man skulle kunna tro. För det första har vi ju två eller tre olika roller. Dels som horn, istället för alt- och tenorhorn, med en huvuduppgift att spela efterslag och utgöra orkesterns hjärta och ryggrad tillsammans med tuborna. Dels som tenormelodi, med inriktning att spela obligatstämman. Och slutligen agerar vi trombonsektion emellanåt, och försöker leverera den sammanbindande klangen i mellanregistret.

Det är tre olika sätt att spela, tre olika masker och roller som man får växla emellan. Och just rollen som bastrumpet får vi sällan spela, den grälla ton som många associerar med bastrumpeten. Det är helt enkelt sällan som vi får vara den lägsta trumpeten i ett fanfarensemble. Det borde faktiskt ges tillfälle till det oftare.

Endast den som stänger av sin mobiltelefon, låser sin dörr och koncentrerar sig kan sägas ha övat.

Har jag verkligen inte tid att öva?

Jag säger allt som oftast att jag inte har tid med någonting över huvud taget. Och det känns verkligen som att jag jobbar jämt, fast det är inte alltid som jag har något vidare resultat att visa upp när jag har jobbat. Det är frustrerande, och frustration är i sig själv ett hot mot koncentrationen.

För att uppnå ditt optimala fokus måste du öva på att vara fokuserad. Du måste lysa av en stund varje dag då du verkligen kan göra det bästa jobb du någonsin förmår. Under den stunden ska du helst inte ta in några distraktioner. Ingen TV, ingen telefon, inga mejl. Det är din tid att producera, inte konsumera.

Den här stunden infaller lite olika för olika människor. Många jag känner säger att de är som mest produktiva sent på kvällen. Jag har också en stund, riktigt sent innan jag somnar, då jag emellanåt kan få till något bra, men för min del så inträffar den här stunden oftast tidigt på förmiddagen. Mellan åtta och elva kan jag öva riktigt bra, om jag lyckas hålla mitt skrivbord rent från andra uppgifter. Jag har ingen dator på mitt kontor, ingen telefon förutom mobilen, och just för tillfället så delar jag inte kontor med någon heller. Så förutsättningarna är egentligen alldeles lysande. Det enda jag inte kan värja mig emot är kollegor som vill ha tag i mig av olika anledningar.

De inre distraktionerna kan vara svåra också. För egen del hatar jag att bli störd av en olöst fråga som dyker upp och gör sig påmind. Som jag tidigare skrivit om så har jag alltid någon slags möjlighet att anteckna när jag övar, för att kunna tömma huvudet på störande tankar. Just handlingen att skriva ner de inre distraktioner som dyker upp gör så att jag kan sluta tänka på dem för stunden och istället ta itu med dem när jag är klar med övningspasset. Många goda idéer har blivit infångade på det här sättet.

Det som jag strävar efter är den rena, klara koncentration som får musicerandet att kännas enkelt. Ett tillstånd av flow som medger att jag skapar och utvecklar. Det är ett härligt stadium, men väldigt bräckligt. Jag kan bara uppnå det när jag verkligen jobbat för det.

En tradition med massor av problem

Det finns dock en väldig massa problem med de gamla instrumenten. För det första börjar de allra flesta gamla basunerna att bli alldeles utnötta. Ventilerna håller inte tätt, och mekaniken skramlar. Till och med på de bästa av dagar är det som att köra en veteranbil, ungefär samma sak som ett modernt instrument, fast sämre och lite charmigt.

Sen finns det faktiskt saker man kan förbättra på de gamla basunerna. Intonationen är ju inte lika på två basuner, och de har väldigt individuell klang också. Det är kort sagt lite lotteri vilken slags basun man råkar få tag i.

Jag har en basun som är byggd 1933, en Ahlberg och Ohlsson. Den är mycket bra, väldigt trevlig i sin ton, men inte helt pigg längre. Jag vill vara helt säker på att mitt instrument skall fungera många år framöver, och för att bli säker på det låter jag nu bygga ett helt nytt instrument.

Jag har beställt ett instrument av Lars Gerdt som i allt väsentligt är en alldeles ny ventilbasun. Den bygger på äldre instrument, men den är absolut ingen kopia. Det som byggs nu är ett modernt instrument, och jag hoppas att den skall bli både lättspelad och lättintonerad till skillnad från de allra flesta av originalinstrumenten. I och med detta tror jag mig få en basun som är byggd med väldigt stor hantverksskicklighet, och med riktigt hög kvalitet.

Leveransen närmar sig nu och jag ser verkligen fram emot den inspiration som ett bra instrument skänker.

Inga svenska grepp

Jag har också bett om att få en basun med en normallång tredje ventil. En tredjeventil som sänker instrumentet en liten ters, och inte en stor. Det beror inte på att jag tycker att det är särskilt svårt att spela med en lång tredjeventil, utan det är helt enkelt så att instrumentet blir mer användbart med gaffelgrepp. För skojs skull kommer det att byggas en förlängningsbygel för den tredje ventilen, så att man likväl kan spela med ”svenska” grepp om och när man känner för det. Det finns ju faktiskt stycken som når det låga esset, och det vore väldigt tråkigt att gå miste om ett enda av dem.

Alla dessa idéer som man får, hur skall man kunna få tid att slutföra dem? Den där familjen, varför kan de inte hålla sig till schemat? Och alla dessa människor som man måste samarbeta med, hur skall man kunna hinna med när ingen annan passar tider och deadlines?

Livet är en svår balansgång, som man sällan kommer att lyckas med. Egentligen är det så ovanligt att allt går som det normalt borde att man riktigt känner att man har flyt sådana dagar.

Till syvende och sist handlar det om hur mycket man orkar hålla i huvudet. Jag har inga problem att låta projekt vila. Jag är noga med att dokumentera allt jag gör och om ett projekt inte har någon deadline så kan det gott ligga till sig medan jag gör annat. På så sätt kan jag koncentrera mig på den eviga övningen.

Samtidigt måste jag erkänna att jag kan bli alldeles galen av att ha för lite att göra. Jag måste ha mina projekt igång, mina planer att följa, och min att-göra-lista får inte bli helt tom för då får jag bekymmer. Det bästa jag vet är att stå och öva, och hela tiden få idéer att skriva ner på mitt eviga anteckningsblock.