Jag och Anders bevistade igår 125-årsjubiléet för Ljusne-Ala musikkår. Den som sedermera kom att bli Söderhamns musikkår. Det var ett trevligt möte med många av de förebilder man hade i sin ungdom. Till konserten igår hade man kallat dem som någon gång spelat med musikkåren, i någon av dess former. Åldersspannet låg mellan tretton och nittiotre, och musikkåren räknade omkring sextio man.
Vi bröder är produkter av den kommunala musikskolan i Söderhamn. Kanske Sveriges bästa musikskola? Under vår tid på musikskolan arbetade man i nära samarbete med Söderhamns musikkår. Det fanns skolorkestrar på två olika nivåer, och när man blev tillräckligt gammal fick man vara med i Kåren. Det var en skolgång med tydlig progression.
Vi gjorde ett snabbt överslag; trombonsektionen i går kväll bestod av nio basunister. Av dessa Söderhamnssöner hade fyra gått musikhögskolan i Stockholm. Det behöver inte betyda någonting, men det känns ändå som att något har gått väldigt bra med trombonundervisningen i denna kuststad i södra Norrland.
Där var över huvud taget gott om begåvade musiker, gamla som unga. Med minimal reptid avverkades ett program helt i musikkårens anda. Där spelades litet av den musik som kåren hade på repertoaren under sextio och sjuttiotalet och som har blivit evergreens därefter. Publikens mottagande var nästan översvallande, särskilt från dem som varit med och spelat i kåren men som satt på åhörarplats denna gång. Stämningen var otroligt trevlig.
Det är underbart att komma hem till Söderhamn och spela med Kåren. Det är samma folk som alltid, och det känns nästan som att man aldrig varit därifrån. Så mycket har hänt under tiden man spelat med musikkåren, det är så mycket som man fått lära sig om musik, och om att vara människa.
Tack till Söderhamns musikkår. På återhörande.
