Musikabstinens

Det är underligt att längta efter att spela. Jag har ju alltid fri tillgång till musik, och är helt klart bortskämd. Sedan jag bröt armen för lite mer än en månad sedan är jag svältfödd på levande musik. Eller i varje fall satt på diet. Jag har aldrig i mitt liv lyssnat så mycket på musik som jag gör nu. Flera besök på Operan, konserter och till och med några högvakter. I vanliga fall brukar jag känna att jag får nog av musik på jobbet, men nu spelar jag skivor, Spotify och jag har till och med letat fram min gamla MD-spelare. Av någon anledning är jag öppnare för intryck än annars.

Ibland har jag sagt att det känns långt mellan hjärtat och trombonen, att det jag känner inte kommer fram i det jag spelar. För tillfället är den kontakten helt bruten. Visserligen har jag börjat öva, men jag kan absolut inte spela fritt. Jag kan inte omsätta de intryck jag får i uttryck. Däri ligger mitt plågsammaste handikapp.

Det vardagliga livet går bättre och bättre. Dels är jag allt skickligare på att sköta sysslor med vänster hand, men framför allt så vaknar den högra armen sakta till liv. Jag kan nästan röra mig normalt nu. Jag kan jogga och jag tänker inte på mig själv som skadad förrän jag försöker att lyfta armen långt ut från kroppen. Draget är fortfarande ett hinder.

Men allt går åt rätt håll, och nu börjar jag förbereda för en semester. Om jag håller mig aktiv antar jag att armen ska komma igång fortare. Samtidigt kan jag nu börja öva ordentliga pass. Det är korta pass, men det ser i alla fall ut som att jag spelar trombon..