Jag brukar jämföra musik med dikt. I dikten säger man sällan saker och ting rätt ut, utan man talar med liknelser och synonymer. Musiken är egentligen samma sak; istället för ord. Utan att skriva publiken på näsan försöker man förmedla en tanke, en känsla eller – ännu abstraktare – en idé.
Den inre upplevelsen
Personligen är jag ganska avundsjuk på de människor som tvärsäkert säger vad musik betyder, att man tydligt sett en fjällbäck för sitt inre öga eller känt längtan. Vissa människor säger att de upplever musik som färger, och kan därmed kategorisera musik med hjälp av det. Jag har fått intrycket att det skulle kunna vara kopplat till ett bra gehör.
För egen del upplever jag musik som något utom mig, jag är en ganska kylig betraktare för det mesta. Det händer emellanåt att något i mig reagerar på musik, något känns inombords. Inte känslor i vanlig bemärkelse, är jag inte glad eller sorgsen innan så blir jag det inte av musik. Det är en mer direkt upplevelse. Jag älskar det, men det händer sällan.
I min ungdom hände det att jag såg bilder. Framför allt minns jag Morgonstämning ut Griegs Peer Gynt-svit. Då såg jag en fjord. Om man återknyter mot Ibsens drama så handlar ju Morgonstämning om en soluppgång i Afrika, så det var ju helt klart en förutfattad mening som låg till grund för den bilden.
Musiken har makt
Att musiken har makt är ett bekant uttryck. Det är viktigt att välja rätt musik vid rätt tillfälle. Svårigheten ligger i att musikens makt upplevs olika av alla människor. Musik kan betyda så otroligt olika saker. Om jag till exempel spelar en visa på trombonen så kan jag känslomässigt ladda den med melankoli, uppslupenhet, lättsamhet eller lite som jag önskar. Men för den som kommer ihåg texten så kommer orden att färga ett framförande där inga ord hörs.
Man måste var noga med det där, så att man inte väljer fel stycke för sitt sammanhang. Man får lyssna på sina åhörare, och kommunicera väl med sina beställare för att undvika så många fallgropar som möjligt.
