Jag är stor anhängare av musikkårer på landsorten. Åker man mer än en timme för att komma till storstädernas generösa utbud av symfoniorkestrar, jazzklubbar, högvakter och torgkonserter så är den lokala musikkåren ofta den bästa leverantören av levande musik. Och ärligt talat, åtminstone hälften av landets invånare har mer än en timmes resa till Stockholm, Göteborg eller Malmö.
De lokala musikkårerna är också den bästa skolan som står att finna för unga blåsmusiker, vare sig de skall fortsätta på hemorten eller söka sig vidare på musikutbildningarna. I musikkåren får man spela mycket, och ofta ganska disparat musik. Det finns transkriptioner av all möjlig musik: jazz, klassiskt, rock, pop. En bra musikkår täcker in hela spektrat. Det behöver inte bara vara finkultur, utan man kan lika gärna få höra dagens hits som en ouvertyr anno 1886.
Historiskt sett har ju musikkårerna varit lokalorternas källa till musik, särskilt innan gramofonens och radions utbredning. Det var musikkårerna som levererade transkriptioner på den musik som var populär ute i stora världen just då. Det är en tradition som är både trevlig och viktig att hålla vid liv. Idag innebär det att man spelar en alternativ tolkning av den musik som hörs i radio, folk kan nicka och känna igen sig. Tänk bara på hur det vore om inte radion spred originalmusiken, då hade det varit musikkårens tolkning som var den förhärskande i regionen. Ungefär så såg det ut då, när det var notförlagen som spred populärmusik.
