Det är 173 gången som Kungl. Hovkapellet sätter upp Romeo och Julia. 173 gånger har man spelat Prokofjevs underbara musik. Naturligtvis har ingen i kapellet deltagit vid alla dessa tillfällen, men kollektivt har man en väldig rutin på det här verket. Och det blandas med ett stort individuellt yrkeskunnande hos varje enskild musiker.
Visst går det fel ibland. Violinerna kastar ur sig ett stort språng som inte landar helt bra, någon av solisterna hamnar fel i balansen och hörs knappt. Inte ens på den här nivån låter det så att säga som på skiva. Men musiken lever.
Jag tror inte att alla där nere i orkesterdiket förstår vilket intryck man gemensamt förmedlar. Endast den som sitter en bit bort får ett riktigt helhetsintryck. Musiken har gått hela varvet, från tonsättarens idé, via alla genomarbetningar, till förlaget, genom instudering och repetitioner. Och nu klingar den. Och blir idé igen.
Musiken är helt enkelt fantastisk. Men aningen mer fantastisk är dansen.
Jag kan väldigt lite om balett. Jämfört med vad jag kan om musiken till just den här baletten så är det faktiskt pinsamt så lite jag vet om dansen. Men kanske är det också därför som dansen berör mig så mycket mer? Jag har inte samma möjlighet att analysera det elementet. Musiken är jag nästan lite avtrubbad inför, men dansen måste jag uppleva för första gången.
Jurgita Dronina dansar Julia. Det som hon kan förmedla med sin kropp och sitt ansikte går inte att förmedla i toner. Ändå är det musik. Musik för ögat. Hon är som en ande, formbar men distinkt. Hon verkar väga några gram, inte mer, och hon har ett uttryck som får mig att häpna. Ansiktet talar tydligare än några ord. Hon är ett barn. Hon är förälskad. Hon drabbas av panik. Och allt förefaller så äkta. Det är en hissnande skicklig solist vi får se.
Jag förundras över vad balettdansare kan göra. Jag är väl medveten om vad det innebär att öva, men jag förfasar mig över vad dessa människor måste ha offrat för att nå den graden av kontroll och uttryck. Vi musiker har hyggligt normala liv, om man låtsas att övningen kan översättas i något slags kontorstid. Om jag känner för att dricka öl och käka pizza så kan jag göra det och ändå vara en bra musiker. Balett är ju elitidrott.
Så hatten är av för Kungliga Baletten, och för Hovkapellet.
