Det är nu precis två veckor sedan jag bröt armen. Och sedan dess har jag fört en stilla tillvaro. Jag har köpt ett tv-spel och jag har skaffat lånekort på biblioteket. Jag har sparkat liv i mitt skrivande och jag har rent allmänt haft god möjlighet att reflektera.
Allt detta är gott och väl, men jag har ju inte kunnat öva. Och nu har jag verkligen börjat sakna det. Min ton är det inget större fel på, jag har hållit igång med flexibilitetsövningar. Mest på första läget och kvartventilen, men jag har gjort vad jag kunnat för att inte tappa allt.
Nu har ju armen så sakteliga börjat komma tillbaka, jag har rörlighet så pass att jag kan lyfta den något framför kroppen och flytta den utan att lyfta med vänster hand. Idag tänkte jag att jag skulle prova att hålla draget. Inte flytta det, bara hålla. Så jag höll på första läget, och det gick hyggligt. Så provade jag med andra, och kunde spela i A dur. Och det var en sån känsla! I två veckor nu har jag spelat i B dur, växlande mot F. Det var som en helt ny klang.
Nu orkade jag inte många sekunder, men ändå. Snart kan jag öva flex på alla lägen. Jag längtar!
