Imorgon är det en vecka sedan jag föll och bröt armen. Till att börja med kändes som att det inte skulle vara några större problem, jag skulle ta det lugnt, läka ut och börja träna och öva så snart som möjligt. Till på köpet skulle jag ha lite extra tid för eftertanke och allt skulle bli bättre än innan jag över huvud taget bröt armen.
Men så insåg jag plötsligt hur pass lång tid det här kommer att ta. Jag slutade äta smärtstillande och blev helt nedslagen över hur pass ont det gjorde, och hur pass orörlig jag är. Att spela föll ganska långt ner på prioriteringslistan, kan man inte röra sig ordentligt har man större problem än så.
Visst kan jag hålla igång spelet någorlunda med flexövningar, men utan dragarmen blir det inte mycket trombonspel. Så jag blev tvungen att släppa efter lite på ambitionerna. Jag håller fortfarande på med flexövningarna, men framförallt har jag kommit igång bättre med vanlig sjukgymnastik.
Det är viktigt att förlika sig med att detta kommer att ta rätt lång tid.
