Ibland får man väl mäta myrstegen också. Nu är jag igång och övar på allvar. Jag är uppe i fem 25-minuterspass om dagen nu, och det gör verkligen nytta. Sakta med säkert lär jag mig att spela igen.
Jag har en del nya tankar om övningen. Inte om spelet, men om metodiken. Först och främst har jag blivit tvungen att sluta tänka på övningspass som hela timmar. Min arm klarar inte att öva en timme i sträck. Istället har jag börjat använda mig av pass som är 25 minuter långa. Det har gjort mig flexiblare i planeringen, och jag har funnit att det är lättare att fokusera väl under korta pass.
Mellan varje pass vilar jag två timmar. Även om passen är mindre än hälften så långa som de jag brukat öva så har jag fortfarande samma återhämtningstid emellan dem. Jag känner att jag behöver vilan, ryggen värker och armen protesterar. Det handlar fortfarande om regelrätt rehabilitering.
Musikaliskt har jag inte så mycket att ge för närvarande. Jag försöker lägga upp det här mer mekaniskt, mer metodiskt. Jag övar teknikövningar, och inte så mycket annat.
De största framstegen gör jag vid ritbordet. När jag nu är så begränsad tidsmässigt är det viktigt att övningen räknas, och att jag hinner göra så många rätt som möjligt. Därför lägger jag mycket tid på planering och utvärdering. Allt för att bli så effektiv som möjligt.
