Idag är det dag 28 av min konvalescens. Fyra veckor. Och senaste bedömningen är att jag kommer att vara indisponibel i 12 – 14 veckor från frakturen räknat. Det är minst åtta veckor till, och jag måste bekänna att det börjar tära på mig.
Under den gångna helgen genomfördes Stockholm Military Tattoo på Artillerigården framför Armémuseum. Jag var där och fotograferade. Livet som åhörare är ganska ovant för den som alltid har deltagit. Men det var en trevlig afton, och ett väldigt bra uppträdande. Jag hade gärna spelat med.
Detsamma gäller för det stora firandet av kronprinsessans bröllop den kommande helgen. Där hade jag gärna deltagit också. Men ack…
Jag gör framsteg i min rehabilitering. Ständigt ökar rörligheten, men av någon anledning inte i den riktning jag helst skulle se. Jag vill ju kunna jobba med armen framför mig, utsträckt längst dragets riktning, men det vill sig inte. En massa annat fungerar väldigt bra. Jag kan till och med öva piano, och jag har börjat spela ventilbasun. Men trombonen ligger alltså lite efter.
Jag har mer och mer rörlighet i dragarmen och kan spela mina flexövningar i alla tonarter nu. Långt ut på draget når jag egentligen inte, så min hållning är rätt dålig när jag spelar sjätte och sjunde läget. Likväl kan jag inte låta bli att spela. Jag har låtit bli alldeles för länge.
Vi får väl se hur sommaren ter sig. Just nu tackar jag nej till alla spelningar men så snart jag ser en ände på det här så kommer jag att spela precis vad ni vill.
