Reset – Övningsstart

Det viktiga sammanbrottet

Vi har tidigare skrivit en del om övning här på sidan. Tanken var att vi skulle bygga en resurs för folk som funderar kring sitt musicerande.  Istället för tankar kring de finaste detaljer och tekniker så kom artikelserien att handla om rehabilitering. Till slut blev det mest jobbigt och jag bestämde mig för att lägga ner, och så drog vi på semester.

Elisabet och jag packade oss iväg till Funäsdalen under en vecka, och för första gången på femton år hade jag ingen basun med mig när jag reste. Istället gick tiden till att vandra i fjällen, andas och lyssna på fullständig tystnad. Framför allt tystnaden var viktig, den gjorde det möjligt att höra det som finns inom en.

Den fysiska aktiviteten gjorde också gott. Armen är så läkt den kan vara, och jag ligger veckor före prognoserna.

De första åtgärderna

Det första jag gör nu när jag skall börja spela efter ett långt uppehåll är att skapa bästa möjliga förutsättningar. Jag gör rent trombonen, planerar övningstid och sorterar noter. Sådana saker. Viktigast är att försöka ställa in sig på att det är dags att jobba igen. Mycket av god övning handlar om sinnestillstånd, så det övar jag mig i att finna.

Jag är ju fortfarande sjukskriven, och någon egentlig stress finns inte. Meningen är att jag skall rehabilitera mig själv, inte bränna ut mig. Så jag har planerat korta pass, tio minuter, som skall genomföras fyra gånger per dag. När jag känt att jag orkat mer så har jag spelat mer. Men jag vill ha ett luftigt schema. Övningspassen handlar om att hitta rätt sinnesstämning, spela långa toner och flexövningar. Försiktigt börjar jag också att använda draget i vissa skal- och intervallövningar.

Rutiner

Idag, på den tredje övningsdagen, känner jag hur saker och ting börjar falla på plats. Tonen är rätt, armen hittar sina lägen. Allt handlar om att fortsätta göra rätt saker, även om man inte får rätt resultat till en början. Jag vet hur jag skall hålla basunen, jag vet hur jag skall andas, och jag kan räkna med att det skall låta hyggligt inom en vecka.

I den grundläggande övningen lutar jag mig mot rutiner som sitter så djupt i ryggmärgen att jag förmodar att årslånga uppehåll inte skulle rubba dem. Jag har varit mycket orolig över sådana saker som muskelminnen och finmotorik, men det är bara att konstatera att inget av detta sitter i muskelmassan på något sätt. Allt sitter i huvudet.

Framåt, bara framåt

Ibland funderar jag över de veckor – månader – som jag förlorat i övningstid. Det känns som en tung uppförsbacke att försöka komma ikapp sig själv igen. Men saker och ting är nu en gång för alla vad de är, och det jag vunnit i eftertanke och utvärdering kommer att vara värdefullt för all framtid.