Att spela svensk ventilbasun är en fråga om kulturarv. I Sverige har vi en gammal fin tradition av instrumenttillverkning. Vi har haft riktiga fabriker som tillverkat pianon, harmonier och till och med mässingsinstrument. 1959 stängdes Ahlberg och Ohlssons fabrik, de hade då tillverkat brassinstrument i 109 år. Före dem hade Wahl, i Landskrona, stått för den svenska tillverkningen.
För att behålla rötterna en aning i denna jord spelar jag ventilbasun. Jag vet att många helt enkelt inte förstår; varför spelar man på ett instrument som inte låter lika bra som exempelvis trombonen? Varför spelar man på gamla slitna grejer, som knappt fungerar längre?
Ventilbasunen ansågs som en vidareutveckling av trombonen. Under 1800-talets första hälft uppfanns ventilen, som gjorde det möjligt att förändra tonhöjden på brassinstrument. Just ventilbasunen skulle visa sig vara en återvändsgränd, för idag spelar alla med drag, men utvecklingen av mässingsfamiljen blev möjlig just i och med att vi fick ett ventilsystem.
I vanliga fall lever jag efter devisen att ingen utveckling kan gå bakåt. Jag tycker att det finns undantag, till exempel när det gäller att spela gammal musik på tidstrogna instrument. Dagens instrument är på alla fronter överlägsna äldre tiders instrument, förutom när man skall spela äldre tiders musik. Vi militärmusiker, eller blåsare över huvud taget, har mycket att lära av utövare av så kallad tidig musik. Med tidig talar man då om medeltid, renässans och barock, men kanske borde vi försöka att återuppväcka betydligt senare historia också?
Jag har lyssnat till föreläsningar kring just detta, och en av de viktigaste övningsaspekterna när det gäller att spela tidig musik är att man övar på originalinstrument. Den stora fördelen är att då kan man liksom fråga en barockviolin vad den tycker om att göra. Det kan i mycket vara en väg till att förstå äldre tiders frasering och uttryck.
